Go kväll på er alla.

I dag känns det bra och leva. Jag har så mycket bra i mitt liv. Det som saknas är en kvinna men det har jag get upp på för länge sen. Värkar inte hända för mig men det är livets gång. Man får vara glad för allt annat man har men det skulle inte vara helt fel med lite ömhet och närhet. Men skit samma så är det. Nu har vi kommigt till när jag flytta till Bastugatan 6 och vad som hände när livet blev drogfritt. Det var ett nytt liv som vänta på mig runt hörnet. Jag hade aldrig under hela mitt liv varigt drogfri i ett år som jag var nu när jag flytta till Bastugatan. Jag hade fått hjälp genom en nära vän att gå på ett 12 stegs möte. Jag gilla verkligen människorna där och deras kärleksfulla sätt att ta hand om ny drogfria som jag. Jag hade försökt allt som fanns på kartan. Behandlingar, Skolhem, Psykoterapi. Tvångsvård, Avgiftningar ja det mesta, men inget fick mig drogfri. Det var inte förens jag hitta mina möten som jag kände att jag hade en också en Changs att få leva utan smärta och förnedring. Det var det bästa som hänt mig. Mitt liv blev aldrig desamma efter det året. Tyvärr tog min x fru återfall och hamna riktigt snett i livet efter några år. Hon förlorade sin lägenhet och börja knarka hårt. Än i dag 14 år senare så är hon aktiv i sitt missbruk och har bott i källare och pundarställen mesta delen av dom här åren. Jag ser henna någon gång vart annat år eller så. Tandlös och väldigt sliten. Det gör ont i själen och se henne så. Men ingen människa på jorden kan tving någon att bli drogfri. Det måste komma ifrån hjärtat. Man måste vilja själv och det är inte alltid så lätt när man är van vid ett sjukt liv i den sjuka värden som det är i missbruk. Men äter till mig. Jag kände mig så häftigt på nytt född kan man nog lätt säga. Att flytta till en super fin lägenhet som dom flesta skulle betala vad som helst för att få. Det kändes som man bodde i kultur elitens kvarter och att man var väldigt privilegierad om man bodde där. Jag var som en kalv på grönbete. Under andra året drogfri var allt helt galet. Jag ville ta igen allt som jag inte fick göra när jag var ung. Så jag hamnade i techno musikens våld. Så underbart det var att få va liten eller ung på nytt. Jag börja vända plattor, alltså Dj a lite. Det var en ny erfarenhet att höra på musik och inte vara hög eller full. Jag gjorde tvärt om vad som alla andra gjorde i dans svängen. Jag börja gilla Trance och psykedilisk musik efter jag blivigt drogfri. Det var rätt mycket droger i den svängen men jag hade min ny drogfria vänner som jag hängde med. Vi var ute hela tiden och dansa till tidig morgon. Det var en härlig tid, och en mycket bra start på mitt nya drogfria liv. Ny lägenhet, nya vänner, ny attityd. Nu börjar en ny resa som kommer bli nått som jag aldrig trodde var möjligt.

Kvällens tanke..

Har tänkt på en sak. Vi människor är dom som kan ge det vi behöver men det finns för mycket smärta och förivring i livet. En del lever i skyddad verkstad, en del förnekar allt. Andra bara ignorerar. Det finns allt för få människor som vågar vara sårbara och öppna för att se livets hårda sida. Vi behöver göra nått nu. Jag vill att vi som har möjlighet och förmåga att förändra gör det. Vi måste visa varandra att vi bryr oss om vad som sker runt i kring oss. Ta och tänk efter vad som du kan och göra i ditt liv. Hur kan du göra för att ge nånting till nån som har det sämre. Finns det någon i din närhet som lider eller har det svårt. Tig inte utan ta tag i saken och våga bry dig. Vi ser saker hela tiden som vi tycker är fel men vi gör ingenting för att förändra. Vi måste inse att det gäller oss också. Kärlek, och medmänsklighet är dom två viktigaste sakerna i livet. Jag snackar inte om att ”ge pengar” till någon organisation utan att fysiskt ta tag i människor runt om dig som behöver din hjälp men kanske inte kan be om den. Många är oförmögna att be om hjälp men det finns tuff kärlek, och det kan rädda liv. Vi kan bara inte se på och gå och lägga oss utan att göra något. Det är dags att vi vågar vara dom vi är och att vi ser livet för vad det är. Det är inte för sent att göra nåt. När kvällen kommer och du ska lägga dig så tänk på vad ditt liv är värt. Vill du vara ensam och oälskad? Eller vill du vara en del av oss som vågar förändra en annans liv och framtid.

Peace, Love, end Happyness Trevlig helg LW

Hoppas allt är fint med er och att livet levs till fullo. Om inte sätt i gång nu!

Ja det var en riktig rysare att vara tillsammans med min x fru. Vi hade bra stunder tillsammans men det sluta oftast med kaos och smärta för oss båda. Men vi höll ihop ändå på ett sjukt vis. Det slutade i skilsmässa för 15 år sen. Jag ville inte leva som en levande död utan jag ville leva livet på livets villkor. Det krävdes att vi var drogfria och nyktra båda två. Efter ett år som drogfri så kände vi båda att det fanns inte kvar nått av det som en gång fanns. Hon ville bli ”normal” och dricka då och då på helgen. Jag sa att det inte funkar för mig. Total avhållsamhet gäller sa jag och hoppades på att hon skulle haka på men hon ville inte. Jag sa inte till henne att jag inte trodde på normal drickande, utan jag sa bara hur jag ville ha det. Vi skilde oss och börja leta bostad. Vi bodde i mina föräldrars gamla lägenhet och vi skulle byta den mot två ettor. Mig gjorde det ingenting för att det fanns allt för mycket ångest i väggarna som inte gick att måla bort. Dom hade totalrenoverat hela lägenheten, byt alla ledningar, nytt av allt, men det fanns kvar i murbruket all smärta, ångest och förnedring. Så jag tycket det var en bra ide. Vi bytte till oss två stycken super ettor på söders höjder. Ett slags 4 byte. Krångligt men det blev bra till slut. Hon fick en etta på östgötagatan som var helt super. 40 kvadrat ungefär. Jätte bra läge och utrymme. Själv drog jag vinst lotten och fick en etta på Bastugatan 6. 46 kvadrat. Wow.. Huset var ifrån 1611. Original parkett, jätte stor kakelugn, Ja det var en super cool lya. Det var okej för henne att jag valde viken jag ville ha. Det var ju mitt föräldrar hem.

Kom på en sak. Jag var även punkare och skejtare under några år när det kom till Sverige. Vi hade en skate park på Högberggatan där det fanns olika ramper och half pipe. Det låg där det nu är en möbelaffär ligger. Innan var det Filadelfia kyrkan som låg där. Nästan uppe vid Katarina kyrkan på vänster sida. Stort som fan. Flera av killarna som höll till där blev senare proffs i USA. Väldigt kända namn inom sporten. Det var helt sjukt var vi åkte på den tiden det var nytt. Vi som var helt galna bruka åka på natten rakt ner för Götgatan, backen alltså. En stod vakt vid slutet nere vi korsningen Hornsgatan, Götgatan. Vi åkte långa brädor som hade väldigt hårda hjul. Det gick undan kan jag lova. Sen hängde jag vid T-centralen en tid med ett pung gäng. Jag hade svarta lappade brallor med en massa märken som sex pistol, Damend, mm. Tröja med Josef Mengele som tryck. Han var en tysk läkare i andra värd kriget. Han var helt sjuk. Experimenterade med människor och gjorde totalt sjuka grejer med människor. Men det visste inte jag. Trodde det var cool att ha en sådan T-shirt. Sen hade jag säkerhetsnålar överallt och hundhalsband. Hade även tryckt in en stor säkerhetsnål rakt igenom kinden som hade en kedja som gick till örat. När jag gjorde hållet i kinden så tryckte jag in den fel. Nålen gick i kinde köttet hela vägen sen kom den ut. Det blev inflammerat och den fick jag ta ut. Men det var bra för att när vi var nere på stan så hade raggarna gjort det till en sport att dra i kedjan så den sprack kinden. Så det var bara skönt och slippa det. Jag hitta inte det jag sökte, utan jag ville bara slippa vara mig själv en stund. Att vara mig gick inte för att det var för smärtsamt. Sådana känslor ville jag inte ha och kunde jag ta bort dom på nått sätt så var det bra.

Mer kommer visa sig…

Hej alla där ute i livets karusell. Jag har inte skrivigt så mycket nu men jag måste smälta saker ibland för att orka skriva vidare. Det är så mycket som kommer upp och minen som är svåra. Så ha tålamod. Mer kommer visa sig…

Okej över till min tid med min fru.

Som jag sa förut så var vi ganska vilda och det var inte lätt att vara sams eller låta bli att ta återfall hela tiden. Några gånger så gjorde vi slut. En gång så stack hon, hon flytta hem till sin lägenhet. Där träffa hon någon galen heroinist och höll på att brinna inne. Hon ringde och sa att det skulle vara bra om jag kom hem till henne och kolla läget. Jag åkte dit och öppna dörren, där stod hon halv naken helt slut som människa och med två stora brännskador. På hennes fingrar satt det två jätte blåser, på hennes lår var det en jätte stor blåsa som täckte halva låret. Det lukta rök i hela trapphuset och det såg jävligt stökigt ut inne i lägenheten. När jag kom så såg jag att det var en massa soffkuddar utanför fönstret och att dom såg brända ut. Det börja med att hon tagit för mycket heroin som resultera i en överdos. Hon hade somnat helt påtänd i soffan rökande på en cigg. Glöden hamnade i mellan kuddarna och börja pyra, men hon vakna inte av röken eller att det brände på fingrarna. Det börja sen brinna ordentlig och han vaknad i sov rummet och sprang fram och väckte henne. Sen slängde dom ut soffkuddarna igenom fönster och släckta soffan. Hon fick kraftiga brännskador på benet och på fingrarna men hon åkte inte in till sjukhus. Helt sjukt alltså. Men den här sjukdomen som vi missbrukare har är mycket svår och man vägrar inse att det går åt helvete med ljusets hastighet. Det gjorde väldigt ont i mig och se henne i det tillståndet. Vi blev ihop igen och försökte lägga ner allt missbruk. Det funka ett tag sen samma visa igen. Ja så här gick det fram och tillbaka upp och ner i 7 år. Sen börja jag tröttna på att ta livet av mig sakta men säkert. Då börja det äntligen hända någon ting. Jag var trött på att leva det här livet och jag ville inte ha all smärta. Jag fick ta ett beslut. Dö eller leva..

Sitter här i sena timmen och funderar på livet.

Ibland i sen timma så far det en massa tankar runt i mitt huvud. Det är vemod och saknad. Jag försöker hålla humöret uppe och se ljust på framtiden men ibland så kommer det fram en sanning som jag inte kan förneka. En stark tomhet och saknad av nått eller någon.

Ett hål som inget kunnat fylla, ett hål som inte har någon botten. En själ som fladdrar fritt i starka vindar. En önskan om något som inte funnits, eller kommer finnas. Det stora vemodet kommer över mig som en våg.. Melankolin leker med min tro. Jag ser på ljuset som glittrar i vågens starka skum. Jag klättrar över berg och ner i dalar men kommer ingen vart.. Må livets vägvissare visa mig till ett ställe där solen lyser starkt, där träden blommar och gräset reser sig upp och tar in varje liten droppe av livets vatten. Där rådjuret står stilla med en blick av rubiner och ser på mig som den jag är. En filt som väntar med värme och skönhet. En inbjudan till allt och alla att lägga sitt trötta sinne och låta det vila på het sommaräng.. Ta mig dit Ta mig dit så väntar jag där, väntar i evighetens långa timme…

LW   Saknaden är stor…

Ja nu så har man varigt och fyllt på med lite andlighet. Känns bra. Det behövs när man skriver mycket om smärta och svåra saker. I kväll tänkte jag tala lite om Mariatorget och den tiden när jag hängde där. Jag var väl där ganska ofta under många år men det var en period när jag var där nästan varje dag. Det låg en biljardhall som hete Aston biljard. Låg under Aston Hotel som fanns där förut.

Ovanpå låg en dans club och nattbar. Ett riktig skit ställe med mycket droger och skumma typer av alla slag. Men nere på biljarden så var det rätt okej. Vi spela och rökte på mest hela dagarna. Han som jobba i kassan hade en kraftig brännskada över hela ansiktet. Han tjafsa inte så mycket om vårat drogande. Vi bruka gömma grejerna under biljardbordet vid kanten där kulorna rulla ner och la sig.

Det kom snutar från kriminalen och titta ner då och då. Men dom värka inte så ivriga att ta oss. Hasch dimman låg som en matta över hela lokalen. Det var en gång som snuten kom precis när jag hade handlat grejer. Jag satt på bänken och han inte se dom komma. Dom fråga om lägg och sa åt mig att lyfta armarna. När jag gjorde det så släppte jag haschet på marken. Dom såg tydligen inte det för sen kolla dom mina fickor och sa åt oss att röra på oss. Jag gick ett varv tills dom hade stuckigt, sen plocka jag upp det igen. Wow tänkte jag vilket flyt.

Det var mycket sånt den tiden. Jag jobba även ett tag som moped bud i gamla stan på Teknokopia tror jag det hete. Men efter en månad så stal polaren en av mopparna och sa att den hade blivigt stulen när han skulle lämna ett bud. Jag tog över den och åkte dit. Jag sålde den och han som köpte den gola ner mig så det blev grovt häleri. Det var inge kul men jag kom undan med böter och tillsyn. Jag var för ung för att straffa.

Vet inte om jag har berättat om vitabergs parken men där satt vi också en hel del. Bruka gömma drogerna i muren nedanför kyrkan i mellan sprickorna. När man inte hade något så bruka vi leta ibland sprickorna och ibland hitta man andras grejer eller sånt som ramlat ner bakom stenen.

Ibland åkte man till Sofia skolan och sålde hasch på skolgården även om man inte gick där så fanns det alltid polare som gick där och i alla andra skolor på söder. Jag gjorde allt för att slippa att vara hemma. Jag avskydde att se dom fulla, och det var dom nästan jämt. Kom och tänka på en gång i parken (björnsan) så börja några av dom något äldre grabbarna och tjafsa. Jag stod en bit ifrån men såg att det börja bli riktig illa.

Dom börja slå på varandra så jävla hårt. Dom börja vid ungdomsgården sen fortsatte dom hela vägen till toaletterna under trappan, där det nu är ett café vid tunnelbanne uppgång medis. Dom sprang in och fortsatte där inne att slåss. Efter ett tag så kom snuten och tog dom. Det var ingen vacker syn som möte mig när jag titta in på toaletten. Det var totalt sönder slagna handfat och blod upp på vägarna.

Den ena hade bankat huvudet så hårt i handfatet så att dom låg i bitar på golvet helt nersölade av blod. Ja det var bara en gång av alla. En kille sparka sönder hela skallen så att den sprack. Han överlevde men fick operera in en metal platta i skallen. Han vart inte sig själv efter den händelsen. När han va full, viket var alltid så vart han helt kocko bello.

Det var vid den tiden som jag kommer ihåg den första som dog av droger och sprit. Det var en kort men hård finne som drunkna i badkaret efter en massa droger och sprit. Sen efter det så rullade dödens vagn bara på, utan att stanna en enda gång. Än i dag så rullar tåget fram. Jag kan lätt räkna minst 50 man som gått bort. Det är självmord, Mord, Dråp, Överdos, Drog relaterade olyckor, Dödliga sjukdomar, ja allt man kan tänka sig. Det är som ett krig där ute i missbruket.

Vissa killar man suttit och supit med var inga och leka med det kan jag lova. Men jag kände mig trygg för det mesta. Jag tillhörde ju gänget. Det är ett mirakel att man inte strykigt med själv när man tänket på vad jag utsatt mig för. Jag är så tacksam att jag lever och att jag har det liv jag har i dag. Ja det kan göra väldigt ont i själen och sorgen kan bli övermäktig, men jag får vara glad att jag har några år kvar utan den där skiten och att dom här 13 åren drogfri har get mig mer än alla år missbruk. Det är mina vänner och kärleken till mina vänner som har räddat mig. Mina nya vänner som inte använder och funnit ett nytt sätt att leva. Love Peace end Happyness. Lasse

Go förmidag..

Hopas att påsken har varigt bra och att ni alla haft kul.

Här tänkte jag vissa min konst som jag gillar väldigt myckte. Jag håller både på med 3D konst och annat. Gillar det djupa och mångfaldiga i en 3D bild. Ska ha en utställning nån gång när jag känner att det är dax. Ni får gärna komentera och ställa frågor. Ville okså göra ett litet avbrott i skrivandet och vissa en annan sida av mig. Hoppas ni får en fin fortsättning på påsken. Själv ska jag vandra lite på söders höjder och fundera lite. Sen ska jag till Allhelgonakyrkan på Mässa kl 18.00 Brukar vara där varje söndag och meditera lite och få lite styrka. Är inte tok religös men jag har en tro på det goda och kärleken.

Kram Lasse

Hej all människor.

Hoppas ni får en lugn och trevlig påsk. Man hade ju hoppas på en vår påsk men det blev en vinter påsk i stället. Längtar efter vår, sommar och varma vindar.

Ja nu har jag kommigt till den del av livet som jag var tillsammans med min fru. Vi gifte inte oss förens efter 7 år. Det var 7 svåra år med mycket smärta och förvirring,. Men innan jag skriver om dom åren så tänkte jag berätta om all gånger jag har varigt på olika behandlingar och ställen för avgiftning och motivation. Jag har varigt på olika hem och ställen många gånger men jag kommer inte ihåg vilket år. Det blir lite huller om buller men ni fårstår säkert ändå.

Ett ställe låg i mellan Tullinge och Tumba. Hamra motivationshem hete det. Jag var där i två om gångar. Den första gången var jag helt slut och psykiskt knäckt. Jag skulle vara där i mins 7 veckor för att utreda var jag skulle få hjälp och hur. Det var inte så kul att vara där men det var men viss trygghet. Jag var ihop med min kvinna då kommer jag ihåg men inte vilket år. Dom kom fram till att jag skulle åka upp till ett ställe som låg några mil utanför Åre. Ån heter samhället som ligger där. Samhälle var väl att ta i men håla kan man nog säga.

Det var ett slags behandling/göra inget bara äta dygnet runt ställe. Första tiden så var man i ett hus men om det gick bra och man gjorde det som man skulle så fick man flytta up till en villa som var som en slags ut sluss. Det fanns ett stort snickeri där också som man kunde utbilda sig om man ville. Men för övrigt så fanns det inte mycket att göra. Man kunde promenera i skogen eller fiska. Det var en helt otrolig fjällsjö som jag fiska i några gånger. Det var en upplevelse som jag är tacksam för faktiskt.

På kvällarna så satt vi nere i köket och åt en massa godsaker och mat. Det var ett industrikök så det fan gott om mat och allt vad man kunde önska sig. Efter några månader så fick jag ett jobb. Jag fick sköta om all målning i huset. Jag var ju utbildad målare så det passa ju mig bra. Det var okej. Jag hade mina rum och sköta om och sen på kvällen hängde man i köket.

Men jag tröttna på att vara där så jag hade en plan som Sickan i Jönsson ligan sa. Jag hade skrivigt till min tjej flera gånger och hon till mig men jag var orolig för henne och ville träffa henne. Ensamheten börja krypa på. Det var dags för att dra. Jag skulle ha permis i en vecka under någon stor helg. Så jag packa lite grejer och lämna några prylar så det skulle se ut som jag skulle komma tillbaka. Men som det gjorde jag inte. Jag stanna i stan och börja supa och droga igen.

Fan jag gav aldrig upp hur illa det än var. Jag visste att det skulle bli skit till slut och att allt kommer sluta i missär som vanligt, men den här sjukdomen är otroligt stark och man är helt i des våld. Att ha beroende sjukdomen är något man får leva med hela livet. Om den börja när jag var liten eller om jag föddes med den, det vet jag inte och det har ingen betydelse.

Jag vet att både min mor och far hade den. När jag förstod det så ramla polletten ner, och jag kunde förlåta dom. Jag förstod att dom inte var så för att dom var elaka utanför att dom var sjuka och visste inte bättre, precis som jag. Jag hade gjort en massa saker som jag inte skulle ha gjort om jag inte var sjuk. Jag vet i dag att jag inte var ansvarig för mina handlingar när jag missbruka men när jag blev drogfri så är jag det. Det går inte och säga åt en diabetiker, fan nu får du ta och skärpa dig, sluta var diabetiker. Men när jag slutar droga så börjar jag att förstå hur sjuk jag var.

Jag kommer återkomma till det lite senare. Min tjej och jag försökte leva så gott vi kunde. Det var perioder som var fina men dom var få. Oftast sluta det med fylla, droger och bråk. Vi flytta in i mitt föräldrahem efter som jag hade tagit över kontraktet och pappa var på äldrevårds psyket på Rosenlunds sjukhuset. Ibland var det så mycket bråk att grannen kom upp ifrån 1 våningen till oss på 3 våningen och klagade.

Vi var inte snälla mot varandra när vi var fulla och påtända eller avtända. En gång så tog hon en manshetas och försökte hugga huvudet av mig. Det var bara en centimeter från mitt huvud och det vart ett stort hack i väggen. En gång slängde jag henne så hårt mot toalett stolen att den sprack och vattnet bara forsa ner på golvet. Ja det var inte en så bra tid för varken henne och mig. Det skulle bli många år med smärta och elände. När vi var drogfria så var allt väldigt bra och vi ville kämpa på och leva livet tillsammans. Men vi tog ständiga återfall som alltid sluta med avgiftning eller svårigheter av olika slag.

Hon hade föräldrar som både en bit utanför Södertälje i hus. Hennes bror bodde bredvid och vi hälsa på där många gånger. Dom var helt okej men vi ville inte vissa hur det stod till när dom inte såg oss. Vi ville verkligen men hade inte förmågan att lägga av. Det var som att vi drog ner varandra hela tiden. Så fort det blev bra en tid och vi var drogfria så sabbade vi allt och fick börja om och kämpa.

Det var en gång mot slutet av vårat missbrukande som jag minns med svettig panna och ångest. Vi hade supigt hårt och röjt hårt en lång tid. I fyllan så la vi oss för att sova efter en bråkig kväll och en massa tjafs. Jag vakna vid 7-8 ungefär, jag kommer inte riktigt ihåg exat. Jag vände mig om i sängen och tyckte att det lukta illa som fan. Det var min tjej som låg och andades mot mitt håll. Jag reagerade direkt för det var inte naturligt att det var så illa.

Hon andades väldigt konstigt och mumlade en massa. Jag blev orolig och gick upp till köket för att dricka vatten helt skakig och dålig som bara den. Helt slut efter månader av missbrukande. När jag skulle böja ner huvudet mot slasken såg jag att det låg rester av en massa tabletter där. Då förstod jag, hon hade försökt spy upp alla piller som hon tagit på natten. Men inte fått upp alla.

Så jag rusa in i rummet och försökte väcka henne men hon var som i en dvala. Jag förstod att hon tagit en överdos av tabletter. Jag hade ju gjort det själv 3 gånger. Jag ringde en Ambulance och hoppades på det bästa. Vi kom till sjukhuset och dom la in henne på intensivvårdsavdelningen på Miva. Fan jag förtog att det va riktigt illa och jag har aldrig i mitt liv varigt så rädd och orolig. Det bara snurra i huvudet på mig. Jag fick vänta hela natten innan dom sa att det var okej och att hon skulle klara sig.

Oj oj va det va ruskigt. Nu förstår jag vad jag har utsatt andra för när jag har försökt ta mitt liv. Fan det var nog en av mina värsta nätter någonsin. Sen efter 2 dagar så skicka dom över henne till Maria pol. Hon fick plats på en avdelning där. Jag trodde att det var över men det skulle kommer mer. Jag hade själv lagt av nu och gick på Mari pol. Jag skulle hälsa på henne dagen efter hon kommigt till Maria.

Vi sågs i ett av rummen där och jag tyckte att hon var snurrig. Hon prata hela tiden om att det var spindlar och ormar överallt, även på mig. Shit då fatta jag att hon drabbats av ett Dillerum. När alla tabletter och sprit lämna kroppen så får hjärnan en chock. Hon kom hem några dagar senare och jag skulle sova en stund på kvällen efter hon hade kommigt hem. Jag vakna av att det lukta rengöringsmedel som bara den. Då såg jag att det var rent som i en operationssal.

Hon sprang omkring och spruta sån där all rengöring på allt och överallt. Jag fråga varför hon höll på med städning mitt i natten. Då sa hon att det var spindlar och spindelväv överallt och att det måste bort. Ja det hade inte gått över hennes Dillerum, men på morgonen var det bättre när hon fick sova för första gången på länge. Har man haft en överdos och supigt hårt kan man inte sova på flera dagar och det är farligt för hjärnan. Antingen får man Dillerum eller så kan man få epilepsi anfall eller i värsta fall hjärtfel. Det var en lång vecka med mycket svåra känslor. Vi sluta använda droger och sprit för den gången och det såg ljust ut. Men mer skulle vissa sig.

God helg och glöm inte… Som jag alltid säger. Var rädd om era nära och kära. Vissa kärlek och respekt. Låt inte prestige och högmod gå före. Pengar och karriär är inget värt utan vänskap och kärleken. Vi har en liten tid här på jorden så låt den bli i kärlekens tecken. Mv. Lass W.