Hej alla vänner. 

Har fått ett ryggskott som inte känns allt för kul. Är man lång och smal och tränar dåligt så blir det så här. Det kommer som ett brev på posten. Jag vet ju att det är ett måste för mig om jag inte ska bli så här. Ja då får jag ta och sätta i gång igen med träningen.

Åter till mitt liv och vad som hänt under dom här åren. Sist jag skrev så handla det mycket om mina utsvävningar i klubb världen. Ja som sakt så har jag inte varigt blyg eller svår att prova nya saker. Det är en styrka som jag i dag ser som en mycket bra till gång. Förut kunde jag kalla det galenskap men nu ser jag att det handlar om at våga leva till 100 % och ta för sig av livet.

Jag har rest lite i livet men det var ofta som jag var påverkad, så jag kommer inte ihåg så mycket av mina resor. Jag har varigt i grekland 2 gånger och en gång i Spanien. Alla resor har börjat med fylla och sluta med fylla. Så när jag skulle åka och hälsa på en mycket nära vän och vägledare i USA så var det väldigt nervöst. Gilla inte att flyga, och nu skulle jag flyga 12 timmar. Ja det var inte kul att vara Lasse den dagen jag skulle åka.

Det ett år innan Twin Towers hade rasat. Jag hade träffat denna vän i stockolm under ett konvent för drogfria beroenden som firade sin drogfrihet med talare, fest och mycket mer. Han var en av talarna som var inbjuden från USA. Jag älskade hans ärlighet och hans humor, så jag fråga han om han kunde vara min vägledare och mentor. Han sa ja och det blev en lång vänskap med mycket mirakel och tokiga upplevelser.

Jag fick så mycket genom hans sätt att vara och hans stora hjärta. Jag besluta att åka över till honom och hälsa på efter vi känt varandra i 4 månader ungefär. Jag fick en föreläsning på en reklambyrå som tur var eller vad för kraft som gav mig den. Jag tyckte att dom kan betala bra så jag drog till med 10 000:- och dom sa ja. Yes då var resan klar och jag skulle göra nått som jag bara drömt om ”åka till usa”. Det var det mest spännande jag någonsin gjort i hela mitt liv.

Jag var helt snurrig innan och trodde inte att det var sant. Snart så vaknar jag upp ur min dröm och jag ligger på en madrass på golvet i mitt gamla pojkrum med en ångest som heter duga. Men det var sant som solen strålar en sommar morgon. Denna resa skulle bli vändningen i mitt liv som jag längtat efter. En resa i mitt inre och ett andligt uppvaknade som jag inte trodde var möjligt. För mig var staterna ett ställe som fanns på film och i min fantasi.

Så många gånger jag har tänkt att ”om jag ändå kunde åka dit” men det har jag tagit bort ur mina tankar och fortsatt att lida eller glömt bort att livet var för mig och att jag var älskad för den jag är. Vi behöver alla kärlek och ömhet, utan det så dör vi sakta men säkert. Det började sjunka in i min själ att jag var värd allt bra i livet och att det fanns människor som faktiskt brydde sig och tyckte om mig. När jag åkte  visste jag att detta var en milstolpe i mitt liv.

Trevlig 1 maj på er alla där ute i livets karusell. Kram Lasse

Go kväll alla vänner..

Den här texten är så mycket kännsla och smärta i. Jag tyckte om den redan första gången jag hörde den men nu så betyder den mycket mer. Läs den och tänk efter vad som finns i den som du kan ta till dig. Kram Lasse

Himlen är oskyldigt blå

Musik Ted Gärdestad

Text Kenneth Gärdestad

Himlen är oskyldigt blå

som ögon när barnen är små

Att regndroppar faller som tårarna gör

Det rår inte stjärnorna för.

Älskling jag vet hur det känns

När broar till tryggheten bränns

Fast tiden har jagat oss in i en vrå

Himlen så oskyldigt blå

När vi växte opp

Lekte livet vi var evighetens hopp

Det var helt självklart att vår framtid skulle bli

Oförbrukat fri.

Somrar svepte fram

Jorden värmde våra fötter där vi sprang

Rågen gungade och gräset växte grönt

Hela livet var så skönt

Himlen är oskyldigt blå

som ögon när barnen är små

Att regndroppar faller som tårarna gör

Det rår inte stjärnorna för

Älskling jag vet hur det känns

när broar till tryggheten bränns

Fast tiden har jagat oss in i en vrå

Himlen så oskyldigt blå

Frusna på en strand

Flög vi med drakar medan tiden flöt i land

Vi var barn som ingen ondska kunde nå

Himlen var så blå

Nu tar molnen mark

Jag var förblindad av att solen sken så stark

Men mina ögon kommer alltid le mot Dig

Kan det begäras mer av mig

Himlen är oskyldigt blå

Djupaste hav likaså

Att regndroppar faller som tårarna gör

Det rår inte stjärnorna för

Älskling jag vet hur det känns

När broar till tryggheten bränns

Fast tiden har jagat oss in i en vrå

Himlen så oskyldigt blå

Hej alla ni trevliga läsare där ute i livets karusell.

Det var ett tag sen jag skrev, men jag har haft så mycket att göra och sist var jag i Bryssel. Viket var fantastiskt och en underbar upplevelse på hög nivå. Det som tar min tid nu är ett teater projekt som jag är regi ass och fotograf till. Det är en pjäs av min vän Roland Eriksson som heter ” Natt blir Dag”. Vi har repeterat på Dramaten nu en månad sen ska den spelas på teater giljotin den 15/5 och 16/5. Det är en berättelse om två stycken uteliggare som är på en kyrkogård någon stans i Sverige. Den handlar om deras kamp och varför eller hur dom hamnat där. Mycket är upp till den som ser pjäsen att funder ut eller få svar på. Vi ger dom möjligheten att känna med dom här två människorna på den absoluta botten av samhället och bilda sin egen uppfattning.

Det är verkligen ett mirakel att jag får vara med om saker som den här pjäsen. Det var inte i mina drömmar för 20 år sen. Jag bara önska att jag var död och slapp all smärta och förvirring. Efter några år som drogfri så börja det hända saker som jag aldrig trodde var möjligt. Det var en ganska vinglig väg i början men det gick framåt och det blev stabilare med tiden. Som jag berätta förut så hade jag börjat med att spela skivor på olika ställen och på drogfria tillställningar. Det var kul men jag vill göra egen musik, så jag fixa en dator, en Atari som var perfekt för midi och lättare programmering med musik program.

Det blev snart ett ganska stort intresse men det var väldigt dyrt med syntar och datorer så det vart inget på ett tag, men sen träffa jag en kille som också gilla musik produktion och att göra musik. Han hade kunskaper och kontakt med en kille som hade en studio nere vid Hornstull, nästan vid vattnet. Vi träffa honom och snacka lite och efter några veckor så vart en plats ledig och vi fick dela studion med honom om vi betala en hyra på 500: - vilket var superbiligt för att få ha tillgång till en studio fullt utrustad med allt som en synt grabb kan önska sig. Det var en ny resa i mitt nya liv som skulle leda till an massa häftiga saker som jag inte kunnat drömma om.

Vid den tiden så börja jag även gå på lite mera provokativa klubbar som det var dress code på. Vilket betyder bara Lack och Läder. Ville testa mina gränser och se vart det bar hän. Det var en ny erfarenhet som jag aldrig trodde skulle passa mig och mitt liv. Det fanns en klubb nere vid T-centralen borta vid SJ utgången, runt hörnet som var första stället jag gick på. Det var det mest folk som var lite galna men gilla att dansa och att ha lite vågade kläder så som lack, läder, mini shorts och allmänt sexiga saker. Det var inte så kinky där men det var kul som fan och jag hitta nya vänner som jag gilla. Har aldrig varigt särskilt blyg av mig så det passa mig bra.

Det var bra klubb musik och det dansades som bara den. Fanns väll en och annan Transsexuell och transvestit där men mest folk som hade lite kul och var lite utmanande. Sen börja vi gå på ett ställe som heter Kinks End Queens. Där var det lite mer hårda klädsel krav. Lack eller läder gällde. Inga undantag. Kommer ihåg en gång när jag gick ditt med en polare som hade träffat genom mina drogfria vänner. Han hade varigt en riktig Hard core punk skinnhed förut. Men när vi skulle ditt så hade han röda strumpebyxor högklackat och lite punk kläder. Vi åkte på tunnelbanan förbi Gamla stan. Helt plötsligt så klev det på några riktigt tokiga och fulla skinnhuvuden. Dom var väll 5-6 st. Jag tänkte att nu fan är det kört. Jag hade inte samma kläder som han så det var lugnt men det var gamla polare till honom så ni förstår nog vad som kunde ha hänt. Som tur var så kände inte dom igen honom och det rädda oss från att bli misshandlade som fan. Ja det var nära det. Men kul som fan efteråt när man hade bytt kalsingar ha ha.

Det var nog en period som jag var ute på såna ställen. Det var väll inte mitt stora intresse men jag hade inte levt livet fullt ut så jag vill pröva allt som jag hade undrat eller tänkt på. Sista klubben jag gick på innan jag la ner allt det där var ett ställe i gamla stan som var en slags Goth, svart, dark klubb som hade tung musik och lite shower på dans golvet. Dom var rätt oskyldiga men för vissa lite för mycket. Det fanns krokar i tacket och dom hade nån då och då som händes upp och blev lite piskad och dominerad. Ingen som helst form av naken het eller sex, utan ganska oskyldigt. Tycker jag i alla fall.

En kväll gick jag ner själv ditt och gick fram i baren för att köpa en Coca Cola. När jag fått den så kände jag att någon tog tag i mig och lede bort mig till krokarna. Det var två riktigt super sexiga snygga tjejer och jag förstod vad som var på gång. Då tänkte jag att det är bara att spela med och se vad som händer. Ja det blev en upplevelse som jag inte glömmer i första taget. Det fanns 5 st kvinnor som gjorde lite olika saker med mig. Inget naket eller så. Ja det var väll inte helt oskyldigt men det går jag inte in på här. Det får ni själva räkna ut. Det var ett sätt för mig att se var jag stod och hur jag funka. Mitt liv har varigt i en bubbla som inte har varigt kontakt med värkligheten på nått sätt, och när den sprack så upptäckte jag livet och allt vad det har att erbjuda. Det skadar inte att testa. Tycker man inte om det så behöver man inte göra det igen, men jag vill inte leva dom här åren som jag har kvar utan att veta om jag gillar saker eller inte. Livet är till för att levas till 100 % och inte 65 eller 45 %. Eller hur.

Allt för i dag men det kommer mer spännande saker framöver. Tack än en gång för erat intresse. Kram Lasse W

Hej alla vänner där ute i vårens vackra färger och varma vindar. Ja nu har jag varigt i Bryssel, Belgiens huvudstad. Ja det var en resa så det heter duga. Många olika utryck och händelser. Vi åkte i måndags kl 16,45 och landa tillbaka i Sverige torsdag kl 20,00. Det var en underbar stad med många olika människor från olika länder och kulturer. Mycket afrikaner som bodde där men också Tyskar, Fransmän, Holländare, Ja från hela Europa kan man nog säga. Efter som EU ligger där så blir det också en slags smältdegel av folk av alla det slag. Jag bara älskar husen där. Dom är väldigt vackra, men också slitna och gamla. Visst finns det nya excellenta byggnadsverk med en monumental ådra i sig. Men mycket gammal arkitektur från olika århundraden och tidsepoker. Jag är helt såld på sådana hus. Det handlar om den historia som dom bär med sig och allt som har hänt i dessa rum under flera hundra år av boende och affärsverksamheter. Jag tror att jag hade ett liv före detta århundrade, någonstans mellan 1500-1700 talet. Känner en sådan stark samhörighet med den tiden och ett slags minne som ger mig en känsla av att jag varigt där i den tiden. Vet inte om det är sant, men det går inte att förneka känslan. Just det här sneda vingliga och smutsiga som husen har där är det som jag gillar så starkt. Jag hade en dröm en gång om en lya som var exakt som en jag såg där nere. Helt otroligt. Det fanns allt möjligt till buds när det gäller att äta mat, några snabbmats ställen men också många fina restauranger. Utanför vårat hotell så fanns det en fontän och en rondell. Bredvid den så vart Rembrant skjuten. Man kände historiens vingslag när man gick på vissa platser. När vi var ute och åkte tåg en dag så åkte vi förbi ett sädesfält. Där fanns det 5-6 bunkrar från 2 världskriget. Känns alltid lika underligt och se sådana saker som har varit med och förändrat världen. Mycket vemod och melankoli kan man nog lätt säga. Det finns en sådan sida hos mig som är väldigt stark. Jag tycker faktiskt om den och det gör mig ingenting att den finns. Den är en del av mig och kommer så att förbli. Vi var även i Holland en halv dag och strosa omkring i diverse kvarter. Det kändes lite absurt och se alla flumskallar som satt och rökte på som fan i alla olika koffieshops. Sen har vi Hornsgatan i Bryssel som ligger lite i utkanten. Vi åkte tåg förbi där och man fick se med egna ögon hur jävla sjukt det är och sätta flickor i fönster som en handlingsvara. Jag är inte blyg eller tjafsar vad andra ska göra eller inte men det var bara osmakligt och sjukt. Hade haft en inre bild om hur det skulle vara att besöka ett sådant ställe. Det är inte så rätt att tänka så nu förtiden men det finns alltid en bild som man får när media visar hur det ser ut och hur det går till, men när man är där och ser allt med egna ögon så blir det något helt annat. Det var jobbigast att flyga hem. Jag är väll inte så förtjust i att flyga så jag var väldighet orolig under flygturen. När vi skulle landa på Bromma flygplats så kom vi in till landnings banan och vi nudda mark, men helt plötsligt drog han på för fullt och lyfte igen och tog ett nytt varv innan vi landa rätt mjukt och säkert. Fan vad jag var rädd. Det är inte så ofta man gör så men om det blir lite kast vindar så kan det hända att dom får avbryta landning och ta ett varv till. Ja det var inte så kul för mig som inte gillar att flyga Jag slängde mig ner på marken och kysste asfalten direkt när jag kom ner ifrån trappan på planet. Att få åka till Bryssel med jobbet är en stor grej för mig. Det betyder väldigt mycket att dom vill satsa på mig och vill att jag ska få vara med i alla sammanhang. Känner mig väldigt hedrad och glad över att få jobba på ett ställe där man kan få vara med om sådant här. Har aldrig i mitt hela liv varigt med om att arbetsgivaren varigt så sjyst och generös. Det är jag otroligt tacksam för och värderar högt. Det här hade aldrig hänt om jag inte lagt ner med missbruket och den delen av mitt liv. Jag hade inte levat om jag hade fortsatt som jag gjorde. Det var inte mycket av liv som fanns i mig på slutet. Jag var fysiskt slut, andligt slut och psykiskt slut. Men tack vare min nya drogfria liv så har alt ordnat sig tillslut. Det har inte fixat sig när jag har velat eller på några år, men det har kommigt när jag varigt redo att hantera det. Det gäller att ha tålamod och tillit till att det kommer att bli bra tillslut. Vissa saker har tagit många många år men finns nu i mitt liv. Om man tänker på hur länge jag varigt i skiten, vilket är nästan 25 år så är inte 13 år så mycket. Jag får låta tiden ha sin gång och låta alla bitar falla på plats i sin takt. Sen gäller det att vara mentalt redo för att ta ansvar för sitt liv till 100% och det har jag fått jobba på hårt och mycket länge. Man kan nog säga att det är ett arbete som aldrig tar slut. Det är en sak som jag inte kan hoppa över. Jag kan inte sitta på min häck och bara leva livet som inget har hänt. Jag måste ständigt ta hand om saker och nya känslor. Ja det var lite om min resa. Jag ska fortsätta om mitt nya liv och resan i mitt inre till helgen, men ville bara berätta om min resa och tacka alla som läser min blogg. Kram Lasse

ja nu ligger jag i en hotell säng i bryssel och slappar efter en god middag på en trevlig restaurang. i morgon ska vi till EU parlament på rundvandring sen onsdag ska vi till Amsterdam en heldag. Så jag skriver inget förens fredag. Nu skriver jag från mobilen. Ha det bra alla läsare och glöm inte va rädda om er. Peac Love end Happyness LW 2008-04-14

Ja livet är vad vi gör det till. Ibland så får jag sådan melankoli och vemod som ligger som en slöja över mitt hjärta. Jag kan inte förklara varför men det finns en längtan efter nått som har varigt. Det fanns stunder då livet var vackert någon stans där i dimman. Jag har ofta försökt att hålla min låga brinnande så att livet får sitt värde och att jag känner mig behövd och älskad. Det är en kamp mot tiden det vet jag. Jag måste vara på min vakt när det gäller hur jag tänker och hur jag ser saker och ting. När jag tittar tillbaka så vet jag att stunderna som kändes bäst är när jag hjälpt någon annan att må bra. Tror att livet handlar om att ge och inte så mycket om att ha eller ta. Alla är så rädda för att dom inte har rätt saker eller tillräkligt för att må bra. Vi är så jävla inkörda på att ta hand om oss själva och bara se till vårat så vi har glömt vad vi gör på denna jord. Om varje människa titta på vad ni har och vad ni behöver så kommer det nog kännas hårt att allt vi äger är våran kärlek och empati, allt annat är bara lånat. Vi lånar ett hem, vi lånar våra kläder, vi lånar jorden vi bor på men inget av det kan ge oss vad vi behöver. Själslig ro och ett sinne fyllt av hopp och mod. Vi jämför oss med varandra och vi kan aldrig bli tillräkligt vackra eller framgångsrika. Vi söker hela tiden efter den där eller det där som ska se till att vi mår bättre och bättre. Det fiins ingen lösning i det. Det kan på kort sikt ge oss lite ro eller en kick men i långa loppet så finns det bara en lösning och det är empati och ödmjukhet emot våra medmänniskor. Jag är just nu väldigt sugen på att förvärkliga mina drömmar. Det vill säga att bli mer kärleksfull och mänsklig, men det finns många hinder och murar som jag måste ta mig i genom för att lyckas. Vill inte att mitt liv ska bli meningslöst och tomt tack vara att jag bara fokuserar på saker och prestige. Det värsta hindret är just prestige. Jag möter det dagligen, på jobbet, i affären, i tunnelbanan ja överallt där det finns människor. Vi är så rädda att förlora våran plats och våran heder. Rädslor styr våra liv allt för mycket. Vi har inget att förlora på att bry sig om varandra. Ja det var lite tankar för i kväll. Återkommer snart med fortsättningen om mitt liv.

Kram på er. Ni är värdefulla och vackra och det kan ingen ta ifrån er. Love Peace end happyness. LW

Efter vi klubbat färdigt så börja jag spela på våra konvent som vi har i 12 stegs programmet. Jag spelade i Kramfors, Malmö, Göteborg, Stockholm, Hola, Norge, och mer ställen som jag inte kommer ihåg namnet på. Det var en kille och jag som bruka lira tillsammans. Det var så mycket drag. Det bara gunga när vi körde. Kunde ha en 300 personer som dansa. Ja det var en fin tid. Jag var nog i någon slags uppväxt kan man nog säga. Jag uppförde mig som en tonåring. Men det var okej, för jag har aldrig fått vara tonåring. Jag fick lov och bli vuxen vid 8 års ålder. Sen så försvann hela min uppväxt och tonår. Så jag behövde leva lite barnsligt och galenheter ett tag för att gå i genom den tid jag förlorat. Ibland så smärtar det väldigt mycket när jag tänker på allt som gick förlorat och allt som jag missa. Det är en stor sorg att förlora hela sin barndom, tonår och att bli vuxen. Jag grubblar inte för mycket på det för då blir jag så ledsen och uppgiven och livet känns meningslöst och tomt. Jag måste alltid titta framåt och vara taksam för det jag har och inte gråta över det jag inte har. Men det är inte lätt ibland det vill jag lova. Efter en tid som drogfri så var jag mer och mer intresserad av datorer. Jag fick tidigt en dator av en vän. Det var ett riktigt gammal junk sak, men den funka och skriva med och lägga pasians. Men efter ett tag så börja hänga med några killar som gilla elektronisk musik och var på samma våglängd som mig. Vi hitta en studio i en källare i Hornstull. En av mina polare hade den och vi fick hyra in oss där. Så vi var tre där och vi börja göra musik tillnamns. En av mina vänner hade studio kunskap och musik utbildning bakom sig så det underlätta en hel del. Jag skaffade mig en Atari. En gammal hedlig dator som var perfekt att göra musik på. Har alltid gillat den elektroniska världen där det finns så mycket att utforska och är öppen för mig som inte är musiker från början. Mina favoriter för i tiden var Krafwerk, Divo, ja alla möjliga synt och elektroniska band. Vi hade så jävla kul ihop. Det var helt super att få dela ett intresse med nån och att få lära mig saker som jag inte vågat förut. Och det skapa en lång vänskap med en av dom, som jag fortfarande träffar.

Go kväll alla läsare ute i cyberrymden.

Ja det var ett tag sen nu. Det tar rätt hårt på en att skriva sin självbiografi kan jag lova, men det ger en massa tillbaka som är värt all smärta i värden. Det känns helt okej nu men det var jobbigare i början av min resa på den här bloggen. Ja nu har jag bott ett tag på bastugatan och livet börja rulla på i sin gilla gång. Jag var rätt ny på det här med livet så jag fick börja om på nått sätt. Som jag sa förut så börja gilla techno väldigt mycket. Vet inte vad det var men det påminde nog mig om när man var ung och lyssna på psykedelisk rock och synt från 70 talet. Jag skaffa två stycken T12, alltså Tecnic 1200, Vilket är dom bästa dj skivspelarna. Dom används på alla klubbar och musik ställen. Sen köpte jag en mixer och börja träna på att vända plattor. Det va så jävla kul. Jag kände mig så upprymd och på topp. Några av mina drogfria vänner som alltid var ute på klubbar och dansa börja tröttna på all skit som fanns i den svängen så vi tog ett beslut att öppna ett eget ställe fritt från droger och alkohol. Vi börja leta lokal och efter ett tag så hitta vi gamla hedliga café 44 på Tjärhovsgatan 44. Det var en perfekt lokal för klubben. Så vi börja planera och fixa inredning och olika Dj,s. Jag fick bli huvud numret och öppna kvällen. Wow vilken kick det var att få människor att dansa så att svetten droppa ifrån taket. Det var nog den bästa känslan jag haft i mitt nya liv som drogfri. Det var ren kärlek som kom från alla som dansade och klappa händer när jag var klar. Jag fick så mycket beröm och bra vibbar. Jag ville inte att det skulle ta slut. Det var en start på mitt nya liv. Framtiden låg för mina fötter.