Tack alla som finns för mig och tack till er som gör att livet är värt att leva.

I går så köpte jag en Panama hat på hat baren på Götgatan vid medis. Wow vilken snygg hat. Måste börja skydda dom få hjärnceller som jag har kvar. Det är tråkigt att sitta i skuggan hela tiden. Ja nu är värmen här och det känns väldigt skönt. Ska ta och fortsätta min historia i kväll. Har inte haft tid eller ork att skriva på ett tag men nu tar vi nya tag och fortsätter min resa och historia.

Ha en underbar dag i solens sköna strålar. LW

Hej alla vänner.

Jag satt och sufa på google med en vän i går för att visa min blogg sida. Hon har inte haft internet hemma. Jag har hjälpt henne och instalera det och fixa så att datorn funka som den ska. jag skrev in min blogg adress och sökte på Google. Jag fick upp gnska många länkar men en var extra intressant. Det var en tjej som hade länkat min sida på hennes sida och komenterat min blogg på sin. Jag vart väldigt förvånad över hur dömande och kall hon va. Ja ni för avgöra själva...

Så här stog det:

2008-feb-24 @ 14:05 Allmänt Permalink

Ja vad säger man.... Kände mig lite ledssen men vill inte bry mig. Det är så skönt att veta att jag slipper sådans mäniskor i min närhet i dag. Jag väljer mäniskor som har ett stort hjärta och är ödmjuka. Tycker lite synd att hon redan i början av livet har så mycket bitterhet och dålig självkännsla.

men men solen är här och i morgon är en ny dag med nya möjligheter... Kram LW

Här är lite gamla bilder som min syster hitta. Fan man var så ung och det börja redan gå utför. Men vägen var given och det blev som det blev. Men det känns som att man värkligen får göra upp med allt gamal och se framåt mot ett liv med bra saker och underbara vänner. På den nedre bilden på dagis gänget så ser ni mig till vänster. Jag prya på ett dagis. Ungarna tykte mycket om mig för att jag var så barnslig och omogen. Des utom en Clown som hoppa runt som en apa på tjack ha ha. Kram Lasse

Hej på er.

Hoppas allt är bra med er och att ni får känna vårens kalla vindar och regn. Ja sommaren dröjer med sin närvaro och vi huttrar fram på gator och torg. Solen lyser med sin frånvaro som man säger.

Här i mitt fönster kan jag se fullmånen lysa starkt igenom himmelens portar. Nu är teatern över och det finns en form av tomhet efter en så intensiv tid med repetitioner och arbete. Premiären vart en succé med många lovord och applåder. Det känns verkligen kul att det gick så bra. Men nu går livet över till sin vanliga lunk och den gråa vardagen Skinner starkt.

Jag ska nog slutföra min bok och ställa ut mina tavlor i sommar. Har väntat länge nog nu. Det är dags att göra det jag verkligen vill, skriva och 3d grafisk konst. Ja nu så kommer min historia att fortsätta. Känns verkligen som att livet finns där ute och att jag måste ta tag i det nu. Älskar konst och filosofi. Kan inte bara sitta och titta på, utan jag måste göra nått själv för att tillfredställa mina inre behov. Om jag inte gör det så går jag under. Har väll tänkt en hel del på ensamheten och en kvinnas varma barm. Känns som att jag aldrig får möjlighet att träffa någon att dela mitt liv med. Maktlösheten gör mig påmind starkt. Men jag måste acceptera vägen jag vandrar och det är oavsett vilken väg jag tar.

Tror att jag får lägga mitt fokus på konsten och kreativiteten i stället, så tänker jag inte så mycket. Det är alltid svårast när jag lägger mitt huvud på min kudde och sneglar på den tomma platsen bredvid mig i min gigantiska dubbelsäng. Ibland tillåter jag mig att känna saknad och sorg över den väg jag vandrat. Känner mig väldigt trött ibland och skulle vilja lägga mitt huvud hos en älskade som strök sina fingrar över mitt virriga huvud. En famn som tog emot mig när jag faller och inte ser någon väg ut. Ögon som ser den förvirrade pojke som står med huvudet böjt med händerna i fickorna, blyg, sorgsen och ensam. En kvinnas läppar som kysser min kalla hjässa. Ja längtan kan vara stor och oändlig. Jag finns och jag är den man jag ska vara, inget kan förändra det.

Livet ger och liver tar. Så min resa är inte slut än och jag liftar vidare på okända vägar mot okända mål.

Kram Lasse

Hej alla soldyrkare runt om i Stockholm.

Sorry att det var ett tag sen nu men jag har haft lite mycket att göra, vilket är kul och lärorigt men då blir andra saker lidande så som blogg skrivande. Vi har premiär på torsdag den 15/5 nästa vecka så det är lite att göra. Men efter teatern så ska jag återuppta mitt bloggande. Så ha tålamod och förståelse. Kram alla mina vänner och dom jag inte känner. Kärleken ska vinna. Kram Lasse W

Premiär på ”Natt blir Dag” av Roland Eriksson.

Medverkande: Magnus Westling & Mats Flink

Regi och manus: Roland Eriksson

Regi ass och foto: Lars Wannberg

Ljud: Anders ”shorty” Larsson.

Plats: Teater Giljotin.

Datum: 15/5 och 16/5

Tid: 19.00

Välkomna. Mv. Lars W

Hej på er. Hoppas helgen varigt bra.

Jag har varigt och delat med mig i kyrkan i dag. Det gick jätte bra. Fick bra responsen på det jag dela om. Har nu skaffat träningskort på Forsgrenska badet. Börjat simma och ska träna där nu över sommaren. Det gäller alla badhus i stockolm så det är sjyst som fan. 300 i månaden och man kan basta, bada, träna. Billigt eller hur.

Men nu  fortsätter vi resan om mig och mitt liv. Jag har nu varigt i usa några dagar och det skulle bli en månad tillslut. Under tiden jag var där så hade jag sådan tur att det skulle vara ett konvent för drogfria beroende på Hilton hotell mitt i NY. Jag tog mig ditt med min vän. Vi gick in i lobbyn och det var rätt mycket folk som var där på våning 2 där konvent centret låg. Jag hade mina nya boots och en skit snygg tröja. Det fanns dom som såg ut som hallickar i sina hattar och bling bling. Men dom var drogfria och helt coola.

Dom gilla min eld Flames boots, och gav mig sjysta vibbar. Hey Mr  Sweden omWellcome to NY. Dom var så välkomnande och trevliga. Jag gilla verkligen deras stil och sätt att bemöta människor. Jag var så glad och lycklig att ord inte räcker till. Jag kommer lägga upp några foton från den resan snart. Måste bara scanna över dom till min dator. Nu ska ni få läsa om ett mirakel som inträffa när jag var där. Vi skulle gå till huvudmötet som var i det största rummet på hotell Hillton. Det fick plats 8 000 tusen människor i salen och 2 000 som kolla på storbildsteve i direktsändning.

Min vän och jag gick fram till några som stod och snacka där framme vid scenen. Han presenterade mig och berätta att jag kom från Sweden och att jag var en flitig service kille som gilla hjälpa andra.  Så han fråga om der fanns nått jag kunde hjälpa till med och det gjorde det. Jag skulle gå upp och läsa en ingress som vi brukar läsa på våra möten eller konvent. Jag kände mig helt paff och jag blev skit nervös. En jävla massa fjärilar i magen, det kan jag lova. Att stå inför 10 000 tusen människor och läsa på engelska är inte helt lätt.

Men jag tänkte att om jag svimmar när jag går upp så gör det inget. Jag är ju bland vänner och jag är drogfri. Jag stod vid trappan upp till scenen i en halvtimme ungefär. Det blev mer och mer folk och jag blev mer och mer rädd, men det skulle inte hindra mig utan göra mig stark tänkte jag. Stunden var inne och jag gick upp till podiet såg ut över rummet och jag bara skaka som ett asplöv. Innan jag läste så skulle jag säga nått som min vän sa att jag skulle hälsa, ” Sweden in the house” skrek jag och lyfte handflatorna mot luften. Jag kände mig totalt töntig men ack så fel jag hade. Hela massan av människor skrek i kör ”Sweden in the house yeh Sweden in the house yeh. Dom höll på i flera minuter. Wow vilket gensvar. Jag blev så glad och sorgsen på samma gång. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så välkommen.

Det var en tung gung känsla som jag än i dag kan känna när jag tänker tillbaka på den kvällen. Läsningen gick hur bra som helst och jag gick ner och satte mig på min plats bredvid min vän med ett smile som räckte från öra till öra. Jag hade gått emot en väldigt stor rädsla och det gick vägen. Några dagar senare när jag snart skulle åka hem så satt vi hemma hos min vän och hade inte så mycket att göra. Min vän fråga mig om vi skulle gå på ett möte eller nått. Jag var helt slut men jag sa okej.

Vi åkte till ett ställe inte så långt ifrån var han bodde. Det var ett litet trevlig möte som jag gilla väldigt mycket. I pausen så kom det en kille fram till mig och fråga var jag kom i från och om jag gillade service. Självklar sa jag och trodde att det bara var en fråga. Men han sa. ”Vill du följa med på en avgiftning och dela med dig av dina erfarenheter som en drogfri beroende” Oj tänkte jag direkt. Jag har väll inget att ge till dom? Ja menar jag är uppfödd i Björnsträdgård inte Bronx. Dom använde crack och kulsprutor. I vår park var det mer Rosita och mora kniv.

Men jag la ner allt grubbel och bara åkte med.  Vi kom ditt och det satt 5-8 personer som var samlande i ett rum . Många var i väldigt dåligt skick. I staterna om man inte har så mycket pengar så får man 4 dagar på en avgiftning, och det är ingenting om man har missbrukat i flera år på tunga droger så som crack och heroin. Många kom till dag rummet bara för att få en kaffe med bulle och få ett avbrott i sin ångest som kom nätter och dagar. Bredvid min högra sida satt en stor kille tatuera och såg väldigt farlig ut. Jag tänkte hoppas han inte blir allt för berörd av min historia och bankar på mig. Man vet aldrig vad för känslor man väcker hos människor när man delar om sitt liv och vägen ur missbruket.

Jag dela med mig och det gick jätte bra. Han som såg så farligt ut dela också en stund om hur han mådde och hur livet var för honom. Dom fick ställa frågor till mig efter jag delat och det gjorde flera av dom även fast dom mådde så jävla dåligt. Det satt en färgad kille till vänster om mig, längst fram i stolsraden. Han hade en bok ifrån min förening i sitt knä och jag frågade honom om han gått på möten förut innan han tagit ett återfall. Han sa ”ja jag har varigt med i 12 stegs rörelsen” Han sa också att han kände igen mig. Jag sa att det var omöjligt, det är första gången jag är i usa, men då sa han att han hade varigt på konventet på Hilton Hotel i NY. Då berätta han det här.

Han hade varigt påtänd och helt slut när några av hans vänner kom hem till honom och sa att ”nu följer du med till konventet vare sig du vill eller inte” (dom har lite mer hård kärlek där) Så dom tog med honom ditt och satte honom vid en rulltrappa på våningen upp till konventet. När han satt där så hörde han talas om en galen svensk med en ödla tatuerad på huvudet. Han börja bli rätt irriterad på mig. Han tyckte att varför pratar dom om honom hela tiden. Vem bryr sig om mig? Under tiden så var jag och min vän uppe på våningen där huvud mötet skulle genomföras. Under tiden jag stod vid trappan och skulle gå upp och läsa så gick han upp till det stora mötet.

Han ställde sig längst bak i rummet nära dörren så att han kunde dra om han inte orka med allt folk. Jag gick upp och läste och gjorde min grej. Han kände igen mig och förstod att det var jag som var den där galna svensken med ödlan på huvudet. Men i stället för att sura så tänkte han så här. ”om han kan åka hela vägen från Sverige och gå upp och läsa inför 10 000 människor och vara drogfri så kan jag också lägga av. En dag senare åkte han till avgiftningen där jag helt slump mässigt hamnat och föreläsa. Oj oj vilken rysning jag fick när han berätta det för mig. Jag fatta knappt att det var sant. Vi var som samman flätade i ödet och jag fick äran att bära ett budskap hela vägen från lilla Sverige till usa för att bryta hans förnekelse och ta mod till sig och bli drogfri. Helt otroligt. Jag förstod att jag var bara ett värktyg för en kraft som behövde mig. Detta fick mig att aldrig tvivla på att det finns en kraft och den är kärleksfull och aldrig dömande. Följer jag den så kommer mitt liv att ordna sig och inget är omöjligt. Det lärde också mig att ta mod till mig och våga leva livet fult ut. Vi har en kort stund på denna jord så det är bäst om vi värdesätter våra vänner och inte dömer eller ser ner på våra medmänniskor. Livet finns för oss. Låt oss leva det också. Gårdagen finns i våra minnen. Morgondagen är inte här. Här och nu finns allt vi söker bara vi vågar. Kram Lasse Love Peace End Happiness

Go kväll alla vänner.

Vilken härlig kväll. Inte allt för varmt men ändå en stark känsla av vår och sommar. Utan för min ny fixade balkong så sjunger fåglarna sin kvälls serenad för mig. Det gröna i naturen börjar bli som en ängels vingar. Våren smyger med sin frånvaro och vi öppnar våra hjärtan för en tid med skratt och starka strålar som värmer våra kalla hjärtan. Förbi är istiden och dom gamla mastodonterna har lagt sig för sin sista vila. Marken skälver av längtan efter nakna fötter som stampar den mylla som våra förfäder legat i sen begynnelsens. Mina tankar lever i solens sköte och jag finner ro i månens kalla yta.

Ja så känns det ibland när poesin trycker på med sina ord och känslor. Okej över till min berättelse. Jag skulle nu åka över till USA för första gången i mitt liv. Det var som en dröm allt som hände den resan. Lilla Lasse skulle till det stora landet i väst. Jag kom till Arlanda väldigt nervös och mycket rädd. Jag gillar inte alls att flyga. Har sätt för mycket på Discovery kanalen.

Det är inte nyttigt att kolla på alla flyg olyckor som någonsin hänt. Så min mage var som en torktumlare fylld av sten. Men jag visste att det skulle gå om jag bara kunde släppa taget och lita på min inre kraft som hade tagit mig så här långt i livet. Jag hoppa på planet och lämnade över till piloterna så gott jag kunde. Det var inte en lätt resa det kan jag lova men jag kom fram som ni förstår.

Jag var helt snurrig och allt var som en film. Trodde nästan inte att det var sant. När vi åkte ifrån flyplatsen i Newark så såg jag inte så mycket mer än vägar men när vi kom över bron till NY så kändes det i varje molekyl i min kropp. Jag tappa andan och bara njöt för fulla muggar. Wow vilken stad. Det var som att hamna mitt i en Hollywood film.

Svår och beskriva känslan men den var massiv som fan. Vi skulle till hans lägenhet en liten bit utanför NY. En liten stadsdel som heter white planes. Det var ett mycket fint hyreshus son var som ett hotell med en lobby och en vaktmäster som fanns där dygnet runt. När man kom in genom porten så var det som ett fin rum med massa soffor och fina möbler. Precis som ett finnare hotell.

Det fanns en glas vägg på en sida som man kunde se ner till polen och ett jätte utrymme med glas tak och bubbelpol, Simbassäng, Tränings rum, Spring rum, Cykel rum, Och ett gym. Bemannat hela dagen. Viken service. Det var bara att ta hissen direkt ner i gymmet på morgonen och simma eller träna. Utanför det stora rummet med basängen så fanns det en japansk trädgård där man kunde grilla på jätte stora grillbord som fanns i mitten.

Ja det var inte ett helt vanligt hyreshus det kan man nog lätt säga. Det som var lite sjukt var att på andra sidan gatan så fanns det några gamla höghus som det nästan bara bodde färgade människor i. En gata i mellan men så långt ifrån varandra som man kan komma. Jag tror att han betala 1700: - Dollar i månaden för sin lya. Vilket då var mer en 17000: - Svenska kronor. Dyrt men lyxigt. Nästan varje morgon så satt jag på en bänk vid en korsning och drack min morgonfika och rökte en cigg. Jag var helt fascinerad över hela grejen. Jag bara älskade att sitta där och titta på omgivningarna. Jag visste att det var någonting stor med den här resan och att mer skulle visa sig.

Fortsättning följer. Go natt på er alla..

Natten har alla svaren…

Låt dom komma till er.