Hoppas allt är fint med er och att livet levs till fullo. Om inte sätt i gång nu!

Ja det var en riktig rysare att vara tillsammans med min x fru. Vi hade bra stunder tillsammans men det sluta oftast med kaos och smärta för oss båda. Men vi höll ihop ändå på ett sjukt vis. Det slutade i skilsmässa för 15 år sen. Jag ville inte leva som en levande död utan jag ville leva livet på livets villkor. Det krävdes att vi var drogfria och nyktra båda två. Efter ett år som drogfri så kände vi båda att det fanns inte kvar nått av det som en gång fanns. Hon ville bli ”normal” och dricka då och då på helgen. Jag sa att det inte funkar för mig. Total avhållsamhet gäller sa jag och hoppades på att hon skulle haka på men hon ville inte. Jag sa inte till henne att jag inte trodde på normal drickande, utan jag sa bara hur jag ville ha det. Vi skilde oss och börja leta bostad. Vi bodde i mina föräldrars gamla lägenhet och vi skulle byta den mot två ettor. Mig gjorde det ingenting för att det fanns allt för mycket ångest i väggarna som inte gick att måla bort. Dom hade totalrenoverat hela lägenheten, byt alla ledningar, nytt av allt, men det fanns kvar i murbruket all smärta, ångest och förnedring. Så jag tycket det var en bra ide. Vi bytte till oss två stycken super ettor på söders höjder. Ett slags 4 byte. Krångligt men det blev bra till slut. Hon fick en etta på östgötagatan som var helt super. 40 kvadrat ungefär. Jätte bra läge och utrymme. Själv drog jag vinst lotten och fick en etta på Bastugatan 6. 46 kvadrat. Wow.. Huset var ifrån 1611. Original parkett, jätte stor kakelugn, Ja det var en super cool lya. Det var okej för henne att jag valde viken jag ville ha. Det var ju mitt föräldrar hem.

Kom på en sak. Jag var även punkare och skejtare under några år när det kom till Sverige. Vi hade en skate park på Högberggatan där det fanns olika ramper och half pipe. Det låg där det nu är en möbelaffär ligger. Innan var det Filadelfia kyrkan som låg där. Nästan uppe vid Katarina kyrkan på vänster sida. Stort som fan. Flera av killarna som höll till där blev senare proffs i USA. Väldigt kända namn inom sporten. Det var helt sjukt var vi åkte på den tiden det var nytt. Vi som var helt galna bruka åka på natten rakt ner för Götgatan, backen alltså. En stod vakt vid slutet nere vi korsningen Hornsgatan, Götgatan. Vi åkte långa brädor som hade väldigt hårda hjul. Det gick undan kan jag lova. Sen hängde jag vid T-centralen en tid med ett pung gäng. Jag hade svarta lappade brallor med en massa märken som sex pistol, Damend, mm. Tröja med Josef Mengele som tryck. Han var en tysk läkare i andra värd kriget. Han var helt sjuk. Experimenterade med människor och gjorde totalt sjuka grejer med människor. Men det visste inte jag. Trodde det var cool att ha en sådan T-shirt. Sen hade jag säkerhetsnålar överallt och hundhalsband. Hade även tryckt in en stor säkerhetsnål rakt igenom kinden som hade en kedja som gick till örat. När jag gjorde hållet i kinden så tryckte jag in den fel. Nålen gick i kinde köttet hela vägen sen kom den ut. Det blev inflammerat och den fick jag ta ut. Men det var bra för att när vi var nere på stan så hade raggarna gjort det till en sport att dra i kedjan så den sprack kinden. Så det var bara skönt och slippa det. Jag hitta inte det jag sökte, utan jag ville bara slippa vara mig själv en stund. Att vara mig gick inte för att det var för smärtsamt. Sådana känslor ville jag inte ha och kunde jag ta bort dom på nått sätt så var det bra.

Mer kommer visa sig…

Hej alla där ute i livets karusell. Jag har inte skrivigt så mycket nu men jag måste smälta saker ibland för att orka skriva vidare. Det är så mycket som kommer upp och minen som är svåra. Så ha tålamod. Mer kommer visa sig…

Okej över till min tid med min fru.

Som jag sa förut så var vi ganska vilda och det var inte lätt att vara sams eller låta bli att ta återfall hela tiden. Några gånger så gjorde vi slut. En gång så stack hon, hon flytta hem till sin lägenhet. Där träffa hon någon galen heroinist och höll på att brinna inne. Hon ringde och sa att det skulle vara bra om jag kom hem till henne och kolla läget. Jag åkte dit och öppna dörren, där stod hon halv naken helt slut som människa och med två stora brännskador. På hennes fingrar satt det två jätte blåser, på hennes lår var det en jätte stor blåsa som täckte halva låret. Det lukta rök i hela trapphuset och det såg jävligt stökigt ut inne i lägenheten. När jag kom så såg jag att det var en massa soffkuddar utanför fönstret och att dom såg brända ut. Det börja med att hon tagit för mycket heroin som resultera i en överdos. Hon hade somnat helt påtänd i soffan rökande på en cigg. Glöden hamnade i mellan kuddarna och börja pyra, men hon vakna inte av röken eller att det brände på fingrarna. Det börja sen brinna ordentlig och han vaknad i sov rummet och sprang fram och väckte henne. Sen slängde dom ut soffkuddarna igenom fönster och släckta soffan. Hon fick kraftiga brännskador på benet och på fingrarna men hon åkte inte in till sjukhus. Helt sjukt alltså. Men den här sjukdomen som vi missbrukare har är mycket svår och man vägrar inse att det går åt helvete med ljusets hastighet. Det gjorde väldigt ont i mig och se henne i det tillståndet. Vi blev ihop igen och försökte lägga ner allt missbruk. Det funka ett tag sen samma visa igen. Ja så här gick det fram och tillbaka upp och ner i 7 år. Sen börja jag tröttna på att ta livet av mig sakta men säkert. Då börja det äntligen hända någon ting. Jag var trött på att leva det här livet och jag ville inte ha all smärta. Jag fick ta ett beslut. Dö eller leva..

Sitter här i sena timmen och funderar på livet.

Ibland i sen timma så far det en massa tankar runt i mitt huvud. Det är vemod och saknad. Jag försöker hålla humöret uppe och se ljust på framtiden men ibland så kommer det fram en sanning som jag inte kan förneka. En stark tomhet och saknad av nått eller någon.

Ett hål som inget kunnat fylla, ett hål som inte har någon botten. En själ som fladdrar fritt i starka vindar. En önskan om något som inte funnits, eller kommer finnas. Det stora vemodet kommer över mig som en våg.. Melankolin leker med min tro. Jag ser på ljuset som glittrar i vågens starka skum. Jag klättrar över berg och ner i dalar men kommer ingen vart.. Må livets vägvissare visa mig till ett ställe där solen lyser starkt, där träden blommar och gräset reser sig upp och tar in varje liten droppe av livets vatten. Där rådjuret står stilla med en blick av rubiner och ser på mig som den jag är. En filt som väntar med värme och skönhet. En inbjudan till allt och alla att lägga sitt trötta sinne och låta det vila på het sommaräng.. Ta mig dit Ta mig dit så väntar jag där, väntar i evighetens långa timme…

LW   Saknaden är stor…

Ja nu så har man varigt och fyllt på med lite andlighet. Känns bra. Det behövs när man skriver mycket om smärta och svåra saker. I kväll tänkte jag tala lite om Mariatorget och den tiden när jag hängde där. Jag var väl där ganska ofta under många år men det var en period när jag var där nästan varje dag. Det låg en biljardhall som hete Aston biljard. Låg under Aston Hotel som fanns där förut.

Ovanpå låg en dans club och nattbar. Ett riktig skit ställe med mycket droger och skumma typer av alla slag. Men nere på biljarden så var det rätt okej. Vi spela och rökte på mest hela dagarna. Han som jobba i kassan hade en kraftig brännskada över hela ansiktet. Han tjafsa inte så mycket om vårat drogande. Vi bruka gömma grejerna under biljardbordet vid kanten där kulorna rulla ner och la sig.

Det kom snutar från kriminalen och titta ner då och då. Men dom värka inte så ivriga att ta oss. Hasch dimman låg som en matta över hela lokalen. Det var en gång som snuten kom precis när jag hade handlat grejer. Jag satt på bänken och han inte se dom komma. Dom fråga om lägg och sa åt mig att lyfta armarna. När jag gjorde det så släppte jag haschet på marken. Dom såg tydligen inte det för sen kolla dom mina fickor och sa åt oss att röra på oss. Jag gick ett varv tills dom hade stuckigt, sen plocka jag upp det igen. Wow tänkte jag vilket flyt.

Det var mycket sånt den tiden. Jag jobba även ett tag som moped bud i gamla stan på Teknokopia tror jag det hete. Men efter en månad så stal polaren en av mopparna och sa att den hade blivigt stulen när han skulle lämna ett bud. Jag tog över den och åkte dit. Jag sålde den och han som köpte den gola ner mig så det blev grovt häleri. Det var inge kul men jag kom undan med böter och tillsyn. Jag var för ung för att straffa.

Vet inte om jag har berättat om vitabergs parken men där satt vi också en hel del. Bruka gömma drogerna i muren nedanför kyrkan i mellan sprickorna. När man inte hade något så bruka vi leta ibland sprickorna och ibland hitta man andras grejer eller sånt som ramlat ner bakom stenen.

Ibland åkte man till Sofia skolan och sålde hasch på skolgården även om man inte gick där så fanns det alltid polare som gick där och i alla andra skolor på söder. Jag gjorde allt för att slippa att vara hemma. Jag avskydde att se dom fulla, och det var dom nästan jämt. Kom och tänka på en gång i parken (björnsan) så börja några av dom något äldre grabbarna och tjafsa. Jag stod en bit ifrån men såg att det börja bli riktig illa.

Dom börja slå på varandra så jävla hårt. Dom börja vid ungdomsgården sen fortsatte dom hela vägen till toaletterna under trappan, där det nu är ett café vid tunnelbanne uppgång medis. Dom sprang in och fortsatte där inne att slåss. Efter ett tag så kom snuten och tog dom. Det var ingen vacker syn som möte mig när jag titta in på toaletten. Det var totalt sönder slagna handfat och blod upp på vägarna.

Den ena hade bankat huvudet så hårt i handfatet så att dom låg i bitar på golvet helt nersölade av blod. Ja det var bara en gång av alla. En kille sparka sönder hela skallen så att den sprack. Han överlevde men fick operera in en metal platta i skallen. Han vart inte sig själv efter den händelsen. När han va full, viket var alltid så vart han helt kocko bello.

Det var vid den tiden som jag kommer ihåg den första som dog av droger och sprit. Det var en kort men hård finne som drunkna i badkaret efter en massa droger och sprit. Sen efter det så rullade dödens vagn bara på, utan att stanna en enda gång. Än i dag så rullar tåget fram. Jag kan lätt räkna minst 50 man som gått bort. Det är självmord, Mord, Dråp, Överdos, Drog relaterade olyckor, Dödliga sjukdomar, ja allt man kan tänka sig. Det är som ett krig där ute i missbruket.

Vissa killar man suttit och supit med var inga och leka med det kan jag lova. Men jag kände mig trygg för det mesta. Jag tillhörde ju gänget. Det är ett mirakel att man inte strykigt med själv när man tänket på vad jag utsatt mig för. Jag är så tacksam att jag lever och att jag har det liv jag har i dag. Ja det kan göra väldigt ont i själen och sorgen kan bli övermäktig, men jag får vara glad att jag har några år kvar utan den där skiten och att dom här 13 åren drogfri har get mig mer än alla år missbruk. Det är mina vänner och kärleken till mina vänner som har räddat mig. Mina nya vänner som inte använder och funnit ett nytt sätt att leva. Love Peace end Happyness. Lasse

Go förmidag..

Hopas att påsken har varigt bra och att ni alla haft kul.

Här tänkte jag vissa min konst som jag gillar väldigt myckte. Jag håller både på med 3D konst och annat. Gillar det djupa och mångfaldiga i en 3D bild. Ska ha en utställning nån gång när jag känner att det är dax. Ni får gärna komentera och ställa frågor. Ville okså göra ett litet avbrott i skrivandet och vissa en annan sida av mig. Hoppas ni får en fin fortsättning på påsken. Själv ska jag vandra lite på söders höjder och fundera lite. Sen ska jag till Allhelgonakyrkan på Mässa kl 18.00 Brukar vara där varje söndag och meditera lite och få lite styrka. Är inte tok religös men jag har en tro på det goda och kärleken.

Kram Lasse

Hej all människor.

Hoppas ni får en lugn och trevlig påsk. Man hade ju hoppas på en vår påsk men det blev en vinter påsk i stället. Längtar efter vår, sommar och varma vindar.

Ja nu har jag kommigt till den del av livet som jag var tillsammans med min fru. Vi gifte inte oss förens efter 7 år. Det var 7 svåra år med mycket smärta och förvirring,. Men innan jag skriver om dom åren så tänkte jag berätta om all gånger jag har varigt på olika behandlingar och ställen för avgiftning och motivation. Jag har varigt på olika hem och ställen många gånger men jag kommer inte ihåg vilket år. Det blir lite huller om buller men ni fårstår säkert ändå.

Ett ställe låg i mellan Tullinge och Tumba. Hamra motivationshem hete det. Jag var där i två om gångar. Den första gången var jag helt slut och psykiskt knäckt. Jag skulle vara där i mins 7 veckor för att utreda var jag skulle få hjälp och hur. Det var inte så kul att vara där men det var men viss trygghet. Jag var ihop med min kvinna då kommer jag ihåg men inte vilket år. Dom kom fram till att jag skulle åka upp till ett ställe som låg några mil utanför Åre. Ån heter samhället som ligger där. Samhälle var väl att ta i men håla kan man nog säga.

Det var ett slags behandling/göra inget bara äta dygnet runt ställe. Första tiden så var man i ett hus men om det gick bra och man gjorde det som man skulle så fick man flytta up till en villa som var som en slags ut sluss. Det fanns ett stort snickeri där också som man kunde utbilda sig om man ville. Men för övrigt så fanns det inte mycket att göra. Man kunde promenera i skogen eller fiska. Det var en helt otrolig fjällsjö som jag fiska i några gånger. Det var en upplevelse som jag är tacksam för faktiskt.

På kvällarna så satt vi nere i köket och åt en massa godsaker och mat. Det var ett industrikök så det fan gott om mat och allt vad man kunde önska sig. Efter några månader så fick jag ett jobb. Jag fick sköta om all målning i huset. Jag var ju utbildad målare så det passa ju mig bra. Det var okej. Jag hade mina rum och sköta om och sen på kvällen hängde man i köket.

Men jag tröttna på att vara där så jag hade en plan som Sickan i Jönsson ligan sa. Jag hade skrivigt till min tjej flera gånger och hon till mig men jag var orolig för henne och ville träffa henne. Ensamheten börja krypa på. Det var dags för att dra. Jag skulle ha permis i en vecka under någon stor helg. Så jag packa lite grejer och lämna några prylar så det skulle se ut som jag skulle komma tillbaka. Men som det gjorde jag inte. Jag stanna i stan och börja supa och droga igen.

Fan jag gav aldrig upp hur illa det än var. Jag visste att det skulle bli skit till slut och att allt kommer sluta i missär som vanligt, men den här sjukdomen är otroligt stark och man är helt i des våld. Att ha beroende sjukdomen är något man får leva med hela livet. Om den börja när jag var liten eller om jag föddes med den, det vet jag inte och det har ingen betydelse.

Jag vet att både min mor och far hade den. När jag förstod det så ramla polletten ner, och jag kunde förlåta dom. Jag förstod att dom inte var så för att dom var elaka utanför att dom var sjuka och visste inte bättre, precis som jag. Jag hade gjort en massa saker som jag inte skulle ha gjort om jag inte var sjuk. Jag vet i dag att jag inte var ansvarig för mina handlingar när jag missbruka men när jag blev drogfri så är jag det. Det går inte och säga åt en diabetiker, fan nu får du ta och skärpa dig, sluta var diabetiker. Men när jag slutar droga så börjar jag att förstå hur sjuk jag var.

Jag kommer återkomma till det lite senare. Min tjej och jag försökte leva så gott vi kunde. Det var perioder som var fina men dom var få. Oftast sluta det med fylla, droger och bråk. Vi flytta in i mitt föräldrahem efter som jag hade tagit över kontraktet och pappa var på äldrevårds psyket på Rosenlunds sjukhuset. Ibland var det så mycket bråk att grannen kom upp ifrån 1 våningen till oss på 3 våningen och klagade.

Vi var inte snälla mot varandra när vi var fulla och påtända eller avtända. En gång så tog hon en manshetas och försökte hugga huvudet av mig. Det var bara en centimeter från mitt huvud och det vart ett stort hack i väggen. En gång slängde jag henne så hårt mot toalett stolen att den sprack och vattnet bara forsa ner på golvet. Ja det var inte en så bra tid för varken henne och mig. Det skulle bli många år med smärta och elände. När vi var drogfria så var allt väldigt bra och vi ville kämpa på och leva livet tillsammans. Men vi tog ständiga återfall som alltid sluta med avgiftning eller svårigheter av olika slag.

Hon hade föräldrar som både en bit utanför Södertälje i hus. Hennes bror bodde bredvid och vi hälsa på där många gånger. Dom var helt okej men vi ville inte vissa hur det stod till när dom inte såg oss. Vi ville verkligen men hade inte förmågan att lägga av. Det var som att vi drog ner varandra hela tiden. Så fort det blev bra en tid och vi var drogfria så sabbade vi allt och fick börja om och kämpa.

Det var en gång mot slutet av vårat missbrukande som jag minns med svettig panna och ångest. Vi hade supigt hårt och röjt hårt en lång tid. I fyllan så la vi oss för att sova efter en bråkig kväll och en massa tjafs. Jag vakna vid 7-8 ungefär, jag kommer inte riktigt ihåg exat. Jag vände mig om i sängen och tyckte att det lukta illa som fan. Det var min tjej som låg och andades mot mitt håll. Jag reagerade direkt för det var inte naturligt att det var så illa.

Hon andades väldigt konstigt och mumlade en massa. Jag blev orolig och gick upp till köket för att dricka vatten helt skakig och dålig som bara den. Helt slut efter månader av missbrukande. När jag skulle böja ner huvudet mot slasken såg jag att det låg rester av en massa tabletter där. Då förstod jag, hon hade försökt spy upp alla piller som hon tagit på natten. Men inte fått upp alla.

Så jag rusa in i rummet och försökte väcka henne men hon var som i en dvala. Jag förstod att hon tagit en överdos av tabletter. Jag hade ju gjort det själv 3 gånger. Jag ringde en Ambulance och hoppades på det bästa. Vi kom till sjukhuset och dom la in henne på intensivvårdsavdelningen på Miva. Fan jag förtog att det va riktigt illa och jag har aldrig i mitt liv varigt så rädd och orolig. Det bara snurra i huvudet på mig. Jag fick vänta hela natten innan dom sa att det var okej och att hon skulle klara sig.

Oj oj va det va ruskigt. Nu förstår jag vad jag har utsatt andra för när jag har försökt ta mitt liv. Fan det var nog en av mina värsta nätter någonsin. Sen efter 2 dagar så skicka dom över henne till Maria pol. Hon fick plats på en avdelning där. Jag trodde att det var över men det skulle kommer mer. Jag hade själv lagt av nu och gick på Mari pol. Jag skulle hälsa på henne dagen efter hon kommigt till Maria.

Vi sågs i ett av rummen där och jag tyckte att hon var snurrig. Hon prata hela tiden om att det var spindlar och ormar överallt, även på mig. Shit då fatta jag att hon drabbats av ett Dillerum. När alla tabletter och sprit lämna kroppen så får hjärnan en chock. Hon kom hem några dagar senare och jag skulle sova en stund på kvällen efter hon hade kommigt hem. Jag vakna av att det lukta rengöringsmedel som bara den. Då såg jag att det var rent som i en operationssal.

Hon sprang omkring och spruta sån där all rengöring på allt och överallt. Jag fråga varför hon höll på med städning mitt i natten. Då sa hon att det var spindlar och spindelväv överallt och att det måste bort. Ja det hade inte gått över hennes Dillerum, men på morgonen var det bättre när hon fick sova för första gången på länge. Har man haft en överdos och supigt hårt kan man inte sova på flera dagar och det är farligt för hjärnan. Antingen får man Dillerum eller så kan man få epilepsi anfall eller i värsta fall hjärtfel. Det var en lång vecka med mycket svåra känslor. Vi sluta använda droger och sprit för den gången och det såg ljust ut. Men mer skulle vissa sig.

God helg och glöm inte… Som jag alltid säger. Var rädd om era nära och kära. Vissa kärlek och respekt. Låt inte prestige och högmod gå före. Pengar och karriär är inget värt utan vänskap och kärleken. Vi har en liten tid här på jorden så låt den bli i kärlekens tecken. Mv. Lass W.

En gamal bild av mig när jag är avtänd.. eller påtänd... Mår inte så bra kan man nog säga.....

Go kväll alla människor där ute i livets hetsiga takt.

Jag vill bara tillägga en sak. Det är en massa händelser och saker som händer under dom här åren. Det är en massa förvirrande stunder med mycket droger och svåra upplevelser som jag inte har skrivigt ned men det är inte så viktigt. Det var bara en del av allt som hände. Jag kommer skriva in en del saker när jag kommer ihåg dom. Det är så min hjärna funkar. Det kommer fram saker hela tiden.

Jag kommer ihåg en gång när jag var hemma hos en tjej polare på stora Essingen. Vi satt i hennes mormors lägenhet. Hon hade avlidigt så lägenheten skulle rensas och hon skulle flytta in eller hur det nu var. Vi hade träffat på en finne som langa amfetamin och han följde med till kvarten. Han hade ett kilo med Amfetamin och det var en sort som kallades Gul klet.

Det var bästa sorten. Vi satt runt ett vardagsrums bord och använde. Det vart väldigt snurrigt ett tag. Jag tog så jävla mycket att jag inte kunde resa mig på 3 dygn. Jag drack inte mycket vätska så jag behövde inte gå på toan. Jag bara tog och tog. Det fanns så det räckte och blev över. Efter några dygn så skulle han dra vidare och vi satt själva hon och jag. Efter ett tag så skulle även hon dra ut en stund så jag blev ensam.

Då slog hjärna släppet till. Jag trodde att det stod en gubbe utanför sovrumsfönstret i kamouflage dräkt med en kamera och filma mig. Det var en smal gång bort till sovrummet och jag kunde se in ditt från soffan jag satt på. Jag trodde det var en test så jag skärpte till mig och börja haka på. Jag trodde att jag var tvungen och dricka ur alla glasen som stod på bordet. Det var en massa glas med olika innehål allt från fimpar till gammal läsk och mjölk. Det var inte så trevligt innehål kan man nog lätt säga men jag trodde att jag var tvungen att dricka ur dom. Så jag gjorde det.

Jag kände inget ting, jag var så fokuserad på att göra som jag trodde att dom ville att jag skulle göra. Helt sjukt. Jag titta ut på gatan och såg att det satt folk i alla parkerade billar och höll koll på mig. Det var nog en 20-30 bilar som stod där. Det satt två gubbar i varje och kolla in mig. Och han som stod utanför fönstret (3 Våningar upp??) försvann så fort jag reste mig och var på väg dit. Men jag visste att dom var där till 100%.

Hon kom tillbaka och såg att det inte var så bra med mig och sa att det var dags att gå ut och få lite frisk luft. Vi kom ut på gatan och jag försökte förklara att dom satt där i alla billar men hon bara sa ja ja.. det blir nog bra ska du se. Vi gick ner vid en trappa som lede ner till kanalen. När jag kom vid slutet av trappan så var det en häng pil där. Under trädet så stod han från fönster men jag sa inget. Sen vete fan vad som hände men jag tror att jag tog mig upp till lägenheten senare och drack en vinare och somna till slut av utmatning och ut torkning.

Det var en del amfetamin den tiden. Jag hade rökt heroin men det var inte min grej. Jag skulle senare testa igen med min fru som gillade heroin. Amfetamin för att klar av att göra nåt. Lugnade medel av alla slag för att komma ner på jorden igen och sprit för att sova. Det börja ta hårt på hjärnan och även själen. Men jag var dömd till ett liv utan kärlek så jag ville bara domna bort och inte känna ett skit.

Jag kommer ihåg när jag tog min förts fix. Det var en barndoms polare som satte den på mig. Hade bara snortat och svalt amfetamin innan men nu så kände jag att det var dags. Jag satt på en säng kant hemma hos en böna på söder och min polares bror var där också. Han dog senare av överdos. Jag satt där och han satt den i armen sen tryckta han in innehålet. Efter några sekunder så fick jag en sådan skjuts att jag tappa andan och bara la mig på rygg i sängen och flämta.

Jag tyckte att det var det bästa jag gjort. Men ack vad jag skulle ångra det många gånger i livet. Jag var bara ute efter att slippa att känna och om jag hade tur försvinna från livet. Mitt psyke tog mycket stryk under dom här åren. Det var ju inte så att det hjälpte att ta droger. Det blev bara värre och värre. Allt från hasch psykoser till tjack nojor till ångest och skit. Jag går nu över till när jag träffa min fru.

Jag satt som satt ofta på kvarnen efter min mor söp ihjäl sig. I brist på ett liv så var det något att hänga upp sitt liv i. Jag såg henne med några av mina supar polare eller rättare sagt hon skulle sätta sig hos oss och jag tyckte hon var en stor idiot helt klart. Hon tyckte desamma om mig. Men efter några öl så följde jag med henne hem och ja ni vet.

Sen ville jag träffa henne igen. Vi sågs några gånger och det kändes okej. Trots allt drickande så höll vi i hopp. Men det var ett problem hon hade en snubbe som hon bruka träffa några gånger i veckan. Jag gilla det inte alls men vi var ju fria fåglar så vad skulle jag säga. Men efter ett par månader så sa jag det att nu får du välja han eller mig och hon valde mig. Under några bråk så drog hon hem till honom men det tog slut efter att tag. Vi gillade båda att supa ta droger av alla slag och röja. Men på nått sätt så gilla vi varandra mitt i smeten. Det skulle bli många bråk och slagsmål och saker som gick sönder under den tiden vi var tillsammans.

Mer kommer visa sig…

Tack alla ni som läser min blogg det känns bra att veta.. Hoppas att jag kan ge nått med min historia till er.. Vad det nu än är, och glöm inte nu att det finns ingen morgondag.. Så ta hand om era vänner och dom ni älskar… Skjut inte upp det tills i morgon då kan det vara för sent. Kram Lasse.

Okej då kör vi…

Vid den här tiden träffa jag en kompis som jag skulle supa och droga skallen av mig med. Jag kände honom lite från förr men inte så mycket. Vi börja slå våra påsar i hopp och röja som ett par dårar. Det börja med att vi träffades vid ett systembolag på söder där jag stod och drack en hela Rosita bakfull som ett svin. Han hade en massa brännvin och vi åkte hem till honom och söp tills vi blev medvetslösa.

Vi fortsatte så en lång tid tillsammans. Vi tömde hans pappas bankfack och drog utomlands. Jag vet en i dag inte hur vi kom ner eller hur vi åkte. Vi vakna med vinter kläder i varsin dubbelsäng i Spanien. Ja man kan nog lätt säga att det var en resa i rusets värld. Det var knappt att man orka ta sig ner till polen. Jag hade slutat äta sen en två månader tillbaka. Man fick pressa ner nått när man blev för svag och inte orka gå. Om man mådde för dåligt fick man hänga över badkaret med över kroppen och spy tills man kunde dricka igen. Duscha skallen så man vakna till lite.

Jag fortsatte när jag kom hem igen. Den här tiden är väldigt rörig och mitt minne är lite snurrigt. Datumen är inte exakta men händelserna är det. Ett tag låg vi på madrasser på golvet i lägenheten på st. Paulsgatan med två spyhinkar vid sidan av oss. Mycket av möblerna hade jag kastat ut. En gång så tog vi min pappas gamla bäddsoffa som var väldigt äcklig och bar ut den på gatan. Vi lämna den vid södra latin mitt på gatan. Sen tog vi några gamla bokhyllor och elda upp dom i öppna spisen. Vi tog en cirkel såg och såga ner allt till mindre bitar så dom skulle passa i spisen.

En massa andra saker slängde vi ut från balkongen rakt ner på gården. Helt galna var vi. En gång på slutet av mitt röjande för den gången så satt jag hemma hos min polare och var helt jävla slut som artist. Jag kände att om jag inte slutar nu så kommer jag dö. Han bodde bara två kvarter från min lägenhet på st pol. Jag hade håligt på väldigt länge och det var dags att lämna skiten tyckte jag. Jag satt i soffan hemma hos honom och runt om kring stod det sprit flaskor i massor. Inte tomma utan fulla. Det var nog en 25-30 helrör med brännvin. Jag förstod att nu går det inte längre. Så jag tog mig ur lägenheten och ragla upp till mitt hem.

Jag hade redan en kraftig ångest och var helt slut så jag la mig på min säng på mitt rum och tog 2-3 nozinan så jag skulle kunna sova. Man kan söva en elefant med den medicinen så jag hoppades att det inte skulle bli för jobbigt i hjärnan. Det är lätt att man får Delirium tremens http://sv.wikipedia.org/wiki/Delirium_tremens och det är inte speciellt kul kan jag lova. Jag låg som i en dvala och jag hörde en massa saker i skalen. Det var som filmer som bara flimra på. Tillslut så hörde jag en knacknig väldigt svagt. Den bara öka och öka tills det lät som någon skulle slå in dörren. Jag tog mig ur sängen och ut i hallen där en liten lampa lyste upp svagt. Jag öppna dörren och där stod en rök dykare med yxa och gasmask i mörkret.

Jag trodde att det var någon från Helvetet som skulle hämta mig så jag bara skrek till och svimma i hallen. Efter ett tag så vakna jag till på golvet och det stod en kille över mig och fråga hur det var med mig. Det hade brunnit i trapphuset på natten efter jag hade kommigt hem. Det hade varigt 800 grader i trappen. Någon hade lagt en bunt tidningar i trä hissen och tänt på. En pyroman hade tänt på i 3 trappuppgångar den natten. Jag hade inte hört ett skit när jag låg i min ångest i sängen. Mitt rums fönster väte ut mot gatan så jag måste ha varigt ganska borta i huvudet.

Jag vägra åka ambulans till sjukan, jag ville bara få sova. Så dom fick lämna mig där med alla fönsterna öppna på vintern så all gammal rök skulle försvinna. En natt efter 3 dygn utan sömn på golvet hemma på en madrass så fick jag tupp juck som vi kallar det. Hade legat och vridigt mig och svettats, frysigt skakat i 3 dygn. Jag hade haft min tv på för att slippa tänka för mycket. På nätterna körde kabel tv nån slinga med nån musik som gick hela natten. Den bara snurra i huvudet. Sen så stördes jag av grannarna under mig som snacka högt hela natten sista dygnet av 3. Jag kände mig inte så lycklig då.

Så lyckades ta mig till folkungagatan och till Järnaffären där. Väl där inne så köpte jag ett stadigt rep på några meter. Gick hem och gjorde en hängsnara. Satte upp den i en krok i taket och satte en pall under. Jag var redo att lämna in. Det var så jävla tragiskt att sitta på golvet i en halvtom lägenhet där min familj bott och känna den enorma tomhet som fanns både i mig och i rummen. Allt som pågått i detta hem. Allt hemskt och smärtsamt. Allt äckel och hopplöshet. Avsaknaden av kärlek och lycka. Det var en känsla som jag kände igen mycket väl. Efter en stund så tog jag mod till mig och gick fram till pallen, klev upp och satte snaran runt min hals. När pallen välte så gick snaran upp och jag slog i golvet. Jag hade gjort den fel. Jag satt på golvet och bara skaka och kände att jag var så jävla värdelös som inte kunde avsluta livet ordentligt.

Jag kröp tillbaka till madrassen och försökte sova efter en sista klunk vin som jag spydde upp. Bråket i lägenheten under mig fortsatte och den där slingan på teven bara snurra. Tidigt på morgonen beslöt jag att gå ner till Maria kliniken och försöka få en avgiftning. Jag fick det för 10 gången eller hur det nu var.Jag hade vip kort där. Jag upptäkte senare när jag hade kommigt hem igen efter mariapol att tv sladden hade inte sutigt i och grannarna bort resta. Allt som jag hörde på nätterna var bara i mitt huvud. Vid där här tiden så träffa jag min fru eller efter jag kommer inte ihåg faktiskt. Nästa gång ska vi in på det ämnet. Mina år med min kvinna som blev min fru 8 år senare.

Go natt… Kram på er alla och glöm inte att bry er om varandra. Innan det är försent…. Vi har bara i dag… I går finns inte.. I morgon vet vi inget om. Så ta och njut av nuet och kärleken till dina medmänniskor. Empati är en läkande kraft som kan ge oss livslusten Tillbaka.