(bilden visar vårat fönster på 3 våningen) 

Ja då ska vi in i mitt liv igen. Okej jag har gått på hjorthagens skoldaghem i några år och hemma börjar allt bli sämre och sämre. Får ingen kontakt med pappa. Han är helt borta i sin manodepressivitet och supande på tunga mediciner. Det är som att tala med en vägg.

Mamma super mer och mer. Det känns så hopplöst allt ting. Jag tror att det beror på mig att det är så jobbigt hemma. Först blev man kallad ”Störd och omöjlig” Sen kasta dom ut mig i skolan och satte mig i en skola för galna och störda ungar. Det kändes verkligen som att man hade hamnat fel och att det var inte mig livet var menat för. Jag gjorde mitt bästa för att överleva och uthärda allt som hände mig. Mina upptåg och galenheter ökade med tiden och tillslut så va man helt gränslös. Hemma så stal jag pengar så fort jag kunde. Jag låste in mig i mitt rum och satte hänglås på insidan. Ibland så slog jag sönder en massa saker och sparka in dörrarna. På slutet av tiden som jag bodde i mitt rum efter många år så hade jag förstört alla dörrar och nästan alla skåpluckor. Dom fick total renovera köket.

I skolan så var det som vanligt. På rasten gick vi upp till affären och stal saker, sen satt vi och rökte eller droga på att svimma. Allt var kaos och det kändes som att allt var på väg att gå åt helvete. Nu var jag totalt snurrig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Vid en ålder av 10-11 år så hade allt gått åt helvete och jag var en missbrukare. Jag borde ha lekt och skrattat men jag hade inte en Changs att få vara barn. En morgon kl 6.00 så knacka det på våran dörr. Mamma öppnade och värka veta att ”dom” skulle komma. In kommer det två män som sätter sig vid matbordet i köket. Jag titta i en springa i min dörr till mitt rum. Den ena hade FN kläder på sig och den andre var rätt vanligt klädd. Dom satt en stund och prata med min mor och så efter ett tag så kommer dom in i mitt rum. Dom säger åt mig att packa en väska och säger att jag ska ut och åka. Jag fatta noll, Nada. Blev helt ställd. Efter en stund så förklarar dom att jag ska åka med till ett hem som heter Boxtorps skolhem som ligger i Stjärnhov utanför Gnesta.

Va fan är det frågan om tänkte jag. Sen vissa dom mig ett papper som mamma och pappa hade skrivigt på där det stod att dom lämna över mig till myndigheterna i 3 år. Hela högstadiet. Alltså 7-8-9. Jag trodde inte mina ögon. Jag var så överrumplad så jag våga inte säga nånting. Jag tror att det var min bror som följde med ut ditt men kommer inte ihåg riktigt. När jag väl kom fram så börja jag fatta vad som hade hänt. Jag blev så jävla ledsen och trasig. Jag kände mig så enormt sviken av min mor och far. Även om dom söp och va helt sjuka i psyket så var det min ända trygghet om man nu kan kalla det trygghet. Den var nu borta. Dom som bodde där var också väldigt trasiga och övergivna. Det var som en mardröm och jag kände mig nu totalt övergiven och helt utlämnad till mitt eget öde.

Tänkte avsluta kvällen avsnitt med en Artikel i en tidning om hur det kan gå till på Boxtorp. Sov gott alla vänner och läsare. Nu kommer jag nog drömma en hel del om det jag skriver om. Men det ska nog gå bra. Jag har ju överlevt tills nu eller hur.. Kram Lasse Kärleken är det ända vi har. Va rädd om varandra.

”Vaknade av en bil i väggen”

Gnesta: Familjen hade just somnat när de vaknade av en fruktansvärd smäll. När de tittade ut såg de en bil som satt fast i husväggen strax under köksfönstret. Händelsen inträffade vid 22.30-tiden på tisdagen. Tre pojkar, 14 till 17 år gamla, hade tidigare under dagen rymt från Boxtorps skolhem. De hade lyckats plocka åt sig bilnycklarna av en besökare till skolhemmet, och stal besökarens bil. Väl i Gnesta försökte rymlingarna undkomma polisen, som hade fått korn på de tre ungdomarna. Men vägvalet förde in rymlingarna på en återvändsgränd, och i änden av den stod ett hus. Bilen for igenom en häck och rätt in i huset. Enligt de boende i huset hade pojkarna förmodligen hunnit kasta sig ut ur bilen innan den rammade huset. De tre kunde gripas av polisen efter en stunds eftersök med hund, Sörmlands nyheter.

Tankar..

Jag satt och funderade på tåget till jobbet och jag kom på att jag har ett liv i dag.. Wow säger jag bara. Inte så mycket pengar men ett hjärta fyllt av kärlek hopp och tillit. Detta är ett så stort ord. HA ETT LIV.. Jag hade inget liv förut. Bara en grå svart massa som sakta rörde sig framåt. Inge hopp inge tillit.. bara räddslor. Jag ville bara säga det.. Tack för alla som hjälpt mig i livets hårda skola.

 Mer kommer visa sig...

Bakom dom bruna ögonen så finns det en tomhet och en sorg som jag inte kunde dölja. Den grabben skulle behöva många kramar och en massa kärlek. Men tyvärr blev det inte så, inte på många många år. När jag ser mig själv så fattar jag inte hur jag överlevde allt skit och all smärta. Jag vet bara en sak och det är att drogerna gorde så att jag orka leva men sen börja dom ta livet av mig. Det skulle bli en mycket smärtsam resa på okänd mark. Jag tror att det var inte förens jag axceptera att han fanns så kunde jag vända mitt liv och börja leva. Har nog förtränkt den lilla lasse som levat i mig hela tiden. Det fanns inte plats för den svaga, sorgsna, rädda pojken. Nu i dag så vet jag att han finns och jag kan trösta honom. Jag vet att jag är älskad för den jag är och att livet är till för mig med. Hoppet och morgondagen ligger öppna för mig med.

Hej alla läsare där ute. Hoppas ni har haft en fin helg trots allt regnande. Snart så är våren här och vi kan njuta av livet och sitta och fika i solen.

Jag har nu kommigt till åren när jag börja gå på Hjorthagens skoldaghem. När jag hade börjat där så insåg jag snart att jag inte var ensam om att ha det svårt. Men jag brydde mig inte om det så mycket. Jag var allt för inne i mitt skal. Skolan var mer som en utbildning för ligister. Man skulle inte ha flyttat mig från södermalmskolan. Jag tror att jag hade känt mig lite mera normal om jag hade fått varigt med vanliga elever. Men det får jag aldrig veta.

Vi var ett ganska sammansvetsat gäng i skolan. Tror att vi var 4-5 stycken som hängde på skolgården och rökte. Jag hade börjat med rökningen vid 8 år ålder. Så man kan nog säga att jag var vilse från början. På kvällar och eftermiddagar var jag i parken med en polare som jag växte upp med. Han och jag gjorde allt tillsammans. Åkte i mellan vagnarna i tunnelbanan, tog oss in i portar och var överallt och ingenstans.

Min första fylla var i den vevan. Jag kommer ihåg att vi satt i en port bredvid Mc Donalds på Götgatan eller om det var Clock som det fanns då. Vi hade skaffat en liter Lemmon gin som vi skulle dela på. När man är i den åldern så är det inte så bra ide att dricka en sådan. Jag kommer ihåg att vi satt och drack i trappen sen bara svartna det och jag blev så full som en galning. Men vän fick bära mig på hans rygg hela vägen hem. Jag spydde som en dåre och mådde väldigt dåligt. Man tror ju att då så vill man inte ha nått mer, men inte då. Jag längta efter nästa gång som jag kunde gå in i totalt coma läge.

Skolkandet ökade och jag hängde mer och mer i Björnsträdgård. Där hände det alltid saker. Vi satt ofta i päron träden och käka päron tills vi fick ont i magen. Eller så sålde vi till någon frukthandlare. Fick några kronor till inköp av dumheter mm.

Vi bruka smita in på ungdomsgården på disco när tillfälle fans. Vi blev ganska fort utkastade, men vi smet in egen, och tillslut blev dom så trötta på oss så att vi fick komma in.I parken så fanns det olika ställen för olika missbrukare. Vid plaskdamen på trappan satt alla fyll finnar som var helt nere under isen. Dom flesta där var helt slut och hade ingen vilja till att leva. Uppe vid fläkten som numera är ingången till restaurangen i moskén, där satt alla flummarna och öldrickarna. Vid hundrastgården bruka tjack pundarna sitta.

Med åren så blandades det upp och alla satt lite här och var. Men aldrig med dom som satt vid trappan mot plaskdamen. Det var nog ett sätt för många att inte vara lägst ner på missbrukar stegen. Genom att inte sitta där så var man ju ingen förlorare, men med åren så hamnade många där ändå.

På 70-80 talet så var det inte ovanligt att polisen inte åkte hela vägen in utan stanna till vid kina restaurangen och kolla lägget. Det var mycket våld och fylla. Jag kände mig trygg där men för vanligt folk så skulle dom aldrig gå rakt igenom parken på kvällen. Ibland så var det rena boxningsringen där och ibland var det lugnt som i kyrkan. Man kan nog lätt säga att det blev aldrig tråkigt i björnsan. Det hände väl att man tog ut svängarna och drog till Vitabergsparken då och då men inte allt för länge.

När jag tiltar tillbaka på den tiden så förstår jag inte hur jag kunde tycka det var tryggt där? Mitt i all smet och elände. Nej nu är det dags att sova. På återseende snart. Ska försöka att skriva mer och oftare, men det är en process och jag behöver ibland smälta alla minen som kommer. Kram Lasse

Skulle vilja säga att den här kännslan var nog den som fanns mest i mitt liv. Hur mycket vänner och polare som helst men jag kännde mig lika ensam för det. Nu för tiden är ensamhet ingen farlig kännsla, Utan ett sätt att få vara med mig själv och kunna njuta av lung och ro. Det tog många år innan jag kunde vara ensam utan att få ångest eller panik. Jag har nu varigt drogfri i 13 år och det är min 14 vår som kommer.. Saker har förendras en hel del sen den dagen jag först börja fly från livet. Men den här bilden säger mer än tusen ord... Mitt eget fängelse. Den som hade låst in mig var jag själv, och den ända som kunde öppna dörren var jag själv. För 13 år sen gorde jag det. Jag börja att leva. 

I parken så fanns det allt jag behövde. Kamratskap, droger, gömställen, frihet och trygghet. När jag kom till hjorthagens skola så upptäckte jag att man kunde bli helt borta i huvet om man satt på huk och andades in och ut 50  gånger sen reste sig och nån pressa bröstkorgen allt vad dom kunde, sen så släppte den som höll och jag ramla i hopp och svimma av blod brist i hjärnan.

Det blev helt sjuka konstiga drömmar några minuter och jag älska det. Jag var fast direkt. Wow tänkte jag. Det här måste jag göra oftare. Vi höll på ett tag tills man fick för mycket huvudvärk och jag var tvungen att lägga ner det där.

Men som ett brev på posten så kom en polare till mig och visa en tub med kontaktlim och en liten påse. Jag testa och det blev början på en tid av mycket galna stunder och läskiga upplevelser. Det fanns också thinner men det var mera en lång dröm med en slags dov känsla. När man sniffa lim så vart det en dubbel effekt. Inte bara limmet i påsen utan man fick ju inget syre till hjärnan.

Ibland var jag så borta att jag inte visste vad som var upp eller ner, in eller ut, värklighet eller dröm. Jag satt ofta vid slussens tågstation på bänken och titta på tåg som åkte förbi. Dom gick i slowmotion när man var hög på lim. Det var en mycket förvirrande tid med få stunder av värklighet. Min minnen är få och oklara ifrån den tiden.

Jag har ett starkt minne av en gång när jag och en vän skulle gömma oss för att få sniffa i fred. Det var på den tiden då söderleden inte var överbyggd. Det var två broar vid st. Paulsgatan och vid Högbergsgatan. Mitt i mot låg södra latin och i mitten var det trafikled. Under en av broarna vid fästet under bron så fanns det en hög med sand och jord som gick hela vägen upp under bron från vägbanan. Längst in i hörnet under bron satt vi. Vi titta på bilarna och var helt borta. En gång så börja gräva i sanden med ena handen. Hade någon form av noja. Efter en stund så hade jag kommigt ganska djupt ner och jag stanna till. Precis när jag sluta gräva kände jag en hand som låg under sanden. Jag vart helt skräck slagen och skrek vi måste sticka det ligger någon under bron. Fan vad jag blev rädd.

Vi gick aldrig tillbaka dit och än i dag vet jag inte vad det va som jag kände eller upplevde. Jag förstod att jag måste lägga ner sniffandet helt innan jag blev galen. Jag visste att jag inte ville känna nått i mitt hjärta eller känna mig liten och svag. Så jag fick jobba på att hitta nått nytt medel att stänga min dörr till min själ.

Det dröjde inte länge. Haschet kom och gav mig det där som jag letat efter. Grabbarna i parken på hyllan ovanför pissoaren hade alltid bra grejer men dom ville inte sälja till mig för att jag va för liten så jag handla på Biblioteksgatan eller i vita bergen. Där fanns massa flummare på den tiden.

I skolan gick det inte så bra. Mycket skolkande och tokerier. Hemma så blev det värre och värre. Pappa blev sjukare och sjukare. En gång hemma när han var full och galen så skulle han hugga mig med sin manshetas. Ett sydamerikanskt svärd som man använder har i djungeln. Han var upptäcktsresande i flera år, men som tur var så rädda min bror mig. Annars hade jag inte varigt i livet i dag.

Han yrande ofta om sina resor i Sydamerika. Det var det ända som jag tyckte om att höra. För det mesta var han mycket sjuk i sin psykiska sjukdom Manodepressivitet. Förutom sin alkoholisms. Ja livet började riktigt bra eller hur…

Vi hör snart… Kram Lasse

Okej då sätter jag igång.

Född på allmänna bb. Såg värdens första ljus den 3 juni 1963. Har inte så mycket minnen från dom tidigaste åren men det har nog sina orsaker tror jag.

Min mor hete Siv och min far Göran. Jag har svaga minen av att jag var och besökte mormor och morfar på Hökensgata 4. Men det är inte så mycket av dom jag kommer ihåg. Vet att min morfar var möbelsnickare på Carl Malmstens fabrik eller nått sånt.

Redan när jag låg i barnvagnen så lekte jag i björnsträdgård. På den tiden var det ganska lugnt men det skulle bli värre, och parken skulle bli ett tillhål för alla missbrukare. Från gamla gubbar som drack rakvatten och tugga skokräm, till amfetamin pundare, haschrökare, heroinister. På den tiden fanns det alkohol i en massa produkter. Dom var lättare att stjäla en sprit på bolaget.

Efter ett tag i livets karusell så börja jag ana att det var nått fel på pappa och mamma. Då var jag nog 7-8 år gammal. Jag gick i södermalmsskolan vid Mariatorget, korsningen St:Paoulsgatan och timmermansgatan. Efter jag gått ut 1 an så börja jag 2 an. Men efter halva terminen fick jag inte gå kvar där. Dom skulle flytta på mig till en anan skola. Jag fatta inget. Blev väldigt rädd och ledsen. Om man är 7-8 år gammal och blir utslängd från sin skola så känner man sig väldigt rädd och skräckslagen. Men jag förstod inte varför eller vem som ville mig så ont.

Min första värdelösa känsla kom och jag börja vända mig inåt. Jag var tydligen alldels för bråkig och orolig för att gå i en vanlig skola. Så jag fick börja i Hjorthagens skoldaghem. Där börja jag min karriär som Missbrukare.

Under tiden så var jag i parken så ofta jag kunde. Kände en slags trygghet där som det inte fanns nån annan stans. Glömde och säga att jag har två syskon som är några år äldre än mig. Dom gick på ungdomsgården i Björnsträdgård. Men flytta ganska tidigt ihop med sina respektive partner och sluta att hänga i parken. Men nog om det. Det här handlar om mig och ingen annan.

Om vi backar bandet lite och kollar upp varför jag var så orolig och rädd. Det var så att det som gjorde mig så störd fanns hemma, Mina föräldrar alltså. Pappa var Manodepressiv Alkoholist. Min mor var Alkoholist och tablett beroende. Så min dåliga självkänsla och starka självförakt var rotat i mitt hem och avsaknaden av kärleksfulla förebilder. Det fanns bara känslomässig kyla och vansinne. Det var inte så konstigt att jag mådde som jag gjorde. Det totala kaoset och inre tomhet gjorde att jag hitta drogerna.

Nog för i kväll… Kram L

Stockholm 8/7 1948  Källa  http://gammaltochnytt.blogspot.com

Min story heter... Björnsträdgård i mitt hjärta

Björns trädgård är döpt efter Carl Fredrik Björn, allmänt kallad "Rike-Björn". År 1901 skapade han en stor och lummig park av den handelsträdgård han fått ärva av sin far Carl-Gustaf Björn.

Denna trädgård kunde räkna sina anor från 1700-talet. Ännu lär ett och annat träd stå i parken som är äldre än 200 år.

Carl Fredrik "Rike-Björn" föddes år 1855, en lärd man, barnvänlig men enstörig, utrustad med ett brinnande intresse för botanik. I hans lustpark växte frukträd, syrener, penséer, liljor och stockrosor med mera.

I sitt gamla hus i parken levde Carl Fredrik Björn till sin död år 1924. Sedan köpte Stockholms stad in den gamla tomten för 1.428.000 kronor.

Men Rike-Björns hus står fortfarande kvar.

Källa DN Martin Stugart